Ungdomssynder

Alltså något pokerface är jag sannerligen inte begåvad med. Idag vid middagsbordet var det bara jag och dottern och vi satt och småpratade om ditten och datten. Hon sa då att det finns några saker som hon har på en lista, som hon vill göra i livet, det ena var att hoppa nerför ett stup (!) och det andra var att prova snatta (!). Det blev så klart lite följdfrågor av mig där och angående snatteriet hade hon den uppfattningen att alla tonåringar nog har provat snatta någon gång i alla fall. På detta svarade jag att ”Nej, pappa har nog aldrig gjort det”, detta med tanke på att jag fått uppfattningen att han inte har gjort så många dumheter i sina tonår (till skillnad mot mig då). Där var dottern snabb med att fråga ”Har du gjort det då?”. Ett ögonblicks tystnad följde och jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad jag skulle svara…ska man alltid tala sanning, eller får man komma med nödlögner? Hur som helst så var jag nog ganska så lätt att avläsa i detta ögonblick så dottern blev ivrig, skrattade och frågade igen ”Har du det?”, fortfarande kunde jag inte komma mig för att säga något, kändes liksom inte bra att ljuga. Och det slutade med att vi bägge satt och gapskrattade och hon utbrast ”Du har det, mamma, du har det!”. Jag försökte komma med någon typ av bortförklaring och sa ”Jag har inte sagt något”, men självklart fattade hon hela galoppen. Så det var bara för mig att berätta om när jag gjorde det och bre på lite extra med vilken ångest jag hade efteråt.

Jag antar att det här bara är början, hon kommer att vilja veta mer och mer om saker jag gjort och självklart kommer jag nog att sålla lite grann och inte erkänna precis ALLT – för det finns väl ändå saker som man inte behöver berätta för någon enda levande själ…eller?