Idag kändes det som om jag befann mig utanför Ministry of silly walks. Jag stod utanför sjukhuset och väntade på bussen och inom loppet av kanske 30 sekunder kom det folk från alla möjliga håll och den ena gick konstigare än den andra. En var krokig som ingen annan och hade käpp, en annan var låghalt och linkade fram, en tredje gick med världens största steg och knäade så djupt så jag blev rädd att hon skulle slå i backen och en fjärde hade någon form av handikapp som gjorde att han gick jättekonstigt. Där stod jag, småleende för mig själv och kom att tänka på Monty Python och en av deras otaliga fantastiskt roliga sketcher.
För övrigt har jag lite svårt för det här med folk som haltar eller går konstigt, befinner jag mig gående bakom en sådan får jag behärska mig något alldeles ofantligt för att inte falla in i samma lunk. De som vet vart jag jobbar förstår nog att jag emellanåt har det lite kämpigt där jag går fram och tillbaka i korridorerna, det gäller att hålla tungan rätt i mun!
Hahahaha, så du är en liten copycat?! ;o)
Jag är lite sådär när det gäller dialekter. Får behärska mig för att inte imitera de jag pratar med som är utsocknes. Du såg ingen ”dold kamera” där du stod?
Nej, men jag letade faktiskt efter en…det kändes helt galet.