Vad vore livet utan prat? Jag tillhör den kategorien människor som gillar att prata/samtala. Att sitta ner med en eller ett par andra människor och prata om allt mellan himmel och jord ger så väldigt mycket, tycker jag. Det är inte så att jag är en sån som gillar att lösa alla världsproblem och samtalen behöver inte alltid vara av den djupaste arten, utan vanlig enkel kommunikation räcker långt. Ett givande samtal kan innehålla allt från väder och vind, saker man reflekterat över, små vardagliga händelser, tv-program, musik, vad man läst i tidningen, livserfarenhet osv. Det finns ju verkligen tusen och en saker att prata om.
Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.
Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.
Ju usch ja. Pratet är ju kittet som håller ihop oss. Hemma, på jobbet, överallt. Jag är lite besatt av att prata med alla och brukar göra sociala experiment ibland. I Umeå är det inga problem. Folk pratar glatt på (tysta norrlänningar, jo jo), men i Stockholm blir folk mer ställda. Är jag full? Knäpp? En gång pratade jag med en man som stod framför mig i kön på Systembolaget, i Stockholm. Jag skojade något om fredagmyset, vinlådan och så vidare. Vi babblade på. På gatan utanför blev han helt ställd. Han stod kvar och log och visste inte om jag försökte ragga på honom eller vad jag var ute efter. Men jag sa bara glatt att jag hoppades vinet skulle smaka, och hej då, innan jag hastade vidare.
Jag gillar oxå att samtala, både i tal och skrift. Men ibland kan jag tycka att det är jobbigt. T ex hos frissan.. jag avskyr när frisören snackar som en galning utan att bry sig om att jag svarar enstavigt, eller inte alls, tillbaka. Eller frisörer som pratar om vad andra kunder har berättat.. Inte ok!
(
Frisörer och taxichaufförer borde verkligen ha fingertoppskänsla, och känna efter om kunden vill prata eller inte.
Jag håller verkligen med om det där med frisörer och taxichaufförer – en del har ingen som helst känsla för om det passar sig eller inte. När jag nyss hade flyttat hit till stan och var hos en frisör frågade hon mig vad jag jobbade med, när jag svarade sa hon ”Gud, vilket tråkigt jobb det måste vara”! Jag kan säga att till henne gick jag ingen fler gång.