”Det var en gång en 11-årig flicka som vi kan kalla A. Det var synd om A, för hon hade det nog ganska jobbigt hemma. Hennes mamma hade fler barn som nu var vuxna, men när de var små misshandlade hon dem så att hon fick sitta av ett ganska långt fängelsestraff. A:s mamma var både alkoholist och psykiskt sjuk, vissa dagar var hon lite bättre och andra dagar sämre. Alla i grannskapet visste hur det var ställt. Det visste även personalen på A:s skola och många hade anmält till de sociala myndigheterna att de var oroliga för A:s skull. Det gjordes med jämna mellanrum, men åren gick och ingenting hände.
A var en rar och snäll flicka och hon ville, precis som alla andra flickor i den åldern, ha kompisar. I kvarteret fanns det några andra tjejer som hon gärna ville vara med, de var lite yngre än henne, men det spelade ingen roll för de var roliga att leka med ändå. En av tjejerna, E, brukade vara med henne ibland. E:s föräldrar tyckte att de gärna fick vara tillsammans, men E fick stränga uppmaningar om att hon aldrig fick gå hem till A utan de fick vara hemma hos E eller ute när de skulle träffas. Det var aldrig några problem med det, för A bad aldrig E eller någon annan av tjejerna komma hem till sig – kanske inte så konstigt när man tänkte efter. E berättade en gång för sin mamma att A nästan alltid fick äta Billys pizza hemma, och fick värma den själv i mikron. På skolavslutningen såg E:s mamma att A såg väldigt dåligt klädd ut, trots att det var sista dagen inför sommarlovet hade hon vinterkängor och en smutsig gammal fleecetröja på sig. Hennes mamma fanns inte bland föräldrarna som var med på skolavslutningen. Senare berättade E att A hade sagt att hennes mamma inte kunde vara med därför att hon var hemma och hade magsjuka. En annan mamma på skolan hade en kväll vid 21-tiden hittat A gråtande på skolgården. När hon frågade vad som hade hänt svarade A ‘Mamma väckte mig och sa att jag hade försovit mig och måste skynda mig till skolan’. Kanske hade A:s mamma varit full, somnat och sedan vaknat till och inte fattat att det var kväll och inte morgon och skickat iväg stackars A till skolan. Den gången ringde mamman som hittade A till polisen, men ingenting hände.
Det var med sorg i hjärtat som E:s mamma kunde konstatera att de sociala myndigheterna kanske inte alltid agerar som de borde. Hon tänkte också på att det säkert fanns många fler sådana här flickor och pojkar som inte hade det så roligt hemma. Hon funderade också på vad just hon kunde göra för den här flickan och insåg att det inte var så mycket annat än att hålla ögon och öron öppna, rapportera om hon såg något som inte var bra och se till att A kände sig välkommen i E:s hem samt bjuda henne på fika och mat om hon var hungrig.”
Snipp snapp snut – så var sagan slut (för den här gången). Om det blir ett lyckligt slut återstår att se, men risken är nog stor att det inte blir det.
E:s mamma ska fortsätta som hon gör: Bjuda på mat och fika och ett varmt hem (i dubbel bemärkelse). Och ringa soc när det finns något konkret att gå på. Och skälla ut dem. Och berätta att detta pågått i flera år. Och av hela sitt hjärta hoppas och tro att A är ett maskrosbarn som klarar sig fint i livet. Been there, done that.
Visst är det konstigt att vi läser snyfthistorier om barn som omhändertas för att folk ”har det lite stökigt hemma”. Det omhändertas alldeles för få barn.
Och heja, heja E:s mamma!!!
Håller med Doris härovan! Att vara vaksam och faktiskt anmäla när man ser något som är fel är viktigt. Att bjuda på en form av trygghet är också bra.
Det är så tragiskt och A är ju inte den enda som lever så här, tyvärr!