Jag har skickat pengar till hjälpinsatserna i Haiti – idag fick jag förfrågan om att ge mer pengar.
Vi har ett fadderbarn – för ett tag sedan ringde de från organisationen och frågade om vi kunde tänka oss att ta ett till.
För några år sedan köpte jag Hope-smycket till förmån för Barncancerfonden – nu hör de lite då och då av sig och vill att jag ska köpa ett till eller på annat sätt skänka pengar.
Det här gör mig lite frustrerad. Om jag redan har gjort en insats en gång, ja då vet jag ju att jag kan göra det igen om jag känner för det. Jag förstår behovet, jag VET att det behövs pengar och hjälp lite överallt och jag ger efter förmåga. Men till slut känns det ju som att det aldrig räcker då man vill ha mer och mer av mig.
Nu väntar jag bara att försäljaren till ”Vasaplan” ska stå utanför min dörr be mig köpa en till tidning, att alla människor med bössor på stan som jag gett en liten slant ska springa efter mig när jag går till bussen och att de börjar ringa från alla organisationer som haft stödgalor på tv och som jag har gett pengar till.
Grinigt av mig att reagera kanske, men så har jag ju uppnått kärringåldern också!
