Man är som man är och egentligen kanske det bara är jag själv som känner mig helt och fullt. Ibland är det lätt att ånga på, vara sig själv och tro att alla förstår och vet hur just jag tänker och tycker.
Man behöver inte känna mig speciellt väl för att veta att jag pratar mycket och ofta, munnen går väl nästan konstant för det mesta. Mycket skit kommer där ur och det är jag fullt medveten om. Det jag måste lära mig är nog att inse att alla inte vet hur jag funkar, vart jag står i olika frågor, vad jag har för åsikter osv och därmed borde jag nog också hålla igen lite grann när jag har folk i min omgivning som inte känner mig så väl.
Jag tycker om att skämta och jag gillar också ironi. Men jag förstår nog att jag ibland går lite över gränsen, speciellt när jag omger mig av människor som inte känner mig så väl – vilket jag gör för det mesta nu för tiden eftersom alla mina gamla vänner bor långt härifrån. Det är inte så säkert att folk faktiskt förstår att när jag skämtar lite elakt om än det ena och än det andra så är det absolut inte på allvar, jag tycker INTE att folk från andra kulturer, med annat ursprung, annan sexuell läggning osv är mindre värda än andra – absolut inte. Men kanske gror en misstanke hos dem jag serverar mina ”skämt” och ironiseringar till, kanske tror de att det finns ett uns av sanning och fientlighet i det jag säger. Det är inte alls omöjligt. Och det är nog det jag måste lära mig. Jag går på i samma ullstrumpor som jag gör med mina ”gamla” vänner, de som är likadana som mig och som också vet vem jag är och vad jag står för, och det kanske inte är så himla bra. Jag vill ju inte uppfattas som någon översittare som förtrycker och ser ner på andra, sån vill jag absolut inte vara.
Så kanske jag – trots att jag inte är någon anhängare av fenomenet nyårslöften – här och nu ska lova framför allt mig själv att ta det lite lugnare och inte raljera och tramsa så himla mycket utan bli lite mer eftertänksam och återhållsam. Jag gör i alla fall ett försök….
Det är nog viktigt att fundera på varför man säger de där ”småelaka” sakerna egentligen! Vad vill man åstadkomma med det? Att roa andra människor?
Det är en fin gräns mellan att ironisera och att vara elak. Jag känner vissa människor där jargonen mellan oss är s k ”rå, men hjärtlig”, medan andra människor skulle ta väldigt illa vid sig om jag skulle prata så till dem..
Jag tror att man kan skämta om det mesta, men samtidigt måste man nog vara ganska lyhörd för om det passar sig eller inte.
Jag lider nog av samma syndrom som du, även om jag vill tro att jag blivt bättre med åren! Det har säkert också att göra med att jag numera inte omger mig med fullt så många ”gamla” bekanta och därför har fått tona ner mig lite.
(Vilket nog var välbehövligt, för som det sägs ovan så är gränsen fin mellan ironi och elakheter)
Fortsätt att vara dig själv, för det är den Stina som jag känner och som jag skrattat med och haft vansiningt roligt med.Kramizzar Lena