Jag pratade med min storebror på telefon idag och som alla andra klagade jag över det eländiga vädret. Brodern berättade då att han jobbat utomhus hela dagen (han är snickare) och när jag tyckte synd om honom för det svarade han ”Ja, men jag tänkte som så att jag bor i alla fall inte i Haiti”. Så klok är min bror! Det är så lätt att glömma bort hur bra man egentligen har det. Visst, det är skitjobbigt att plumsa i snö upp till låren i värsta snöstormen – men vad sjutton, vi har varma kläder, ett varmt hem, mat och dryck, är friska och har varandra. Så när man tänker efter så är det inte så illa i alla fall. Efter att ha plumsat i snön kom vi hem till värmen, kunde hänga in våra blöta kläder i ett torkskåp, byta om till rena varma kläder, laga mat, äta varsin semla, kolla in dotterns nya slalomutrustning, ringa familj och vänner och sätta oss vid varsin dator. Hur synd är det egentligen om oss? Inte det minsta.
Nu är det kallt, snöigt och blåsigt i princip över hela landet. Vart tar då uteliggarna vägen? Försöker de hitta sig en varm trappuppgång eller källare att sova i, blir de utkastade mitt i natten av någon arg hyresgäst som hittat dem där? Har de alls några varma kläder? Får de någon varm mat? Det är en skrämmande tanke att det just nu, i vårt land, förmodligen finns ganska många som fryser och är hungriga och ingenstans har att ta vägen.
Hear, hear.