Att vara en gnatig och tjatig mamma är ingenting som jag strävar efter – absolut inte. Men ändå hör jag mig själv gå på emellanåt. Ibland är det liksom nödvändigt, för annars händer ingenting, men ofta är det bara av gammal ohejdad vana tror jag och det är det som känns så olyckligt på något vis.
Dottern har alltid varit ett mycket snällt barn, när andra klagat över olika trotsperioder har vi haft det förvånansvärt enkelt och de korta trotsperioder hon haft har varit väldigt milda. Men just när man är mitt uppe i det känns det så klart jobbigt, vi har ju liksom ingenting att jämföra med egentligen eftersom E inte har några syskon. Men som sagt, när man hör hur en del andra har det, inser man att vi har det väldigt bra.
Just nu är dottern inne i en ganska märklig fas i sitt liv. Hon är lite grann som en minitonåring som emellanåt kan vara ganska svår att hantera. Hips vips förvandlas hon från en glad solstråle till ett illasinnat litet monster som det inte är lönt att försöka argumentera emot. Och då får man en föraning om hur det kan komma att bli när de verkliga tonåren är här – bevare mig väl, säger jag bara.
Det som irriterar mig mest med mig själv, förutom gnatet förstås, är att jag ibland blir så ohejdat arg. Jag brusar upp, skäller på dottern och mitt i det där säger min hjärna till mig att ”det räcker nog nu, lugna ner dig, skäll inte mer”, men min mun är liksom inte med på det där. Den bara fortsätter och fortsätter, jag hör hur jag låter och avskyr mig själv, men jag får inte stopp på det! Märkligt.
Sedan ångrar jag mig så klart, känner mig som världens mest urusla mamma och tror att dottern kommer att få men för livet av att ha haft en sån fasansfull förälder. Då säger jag till mig själv att det här får aldrig mer hända, men sedan dröjer det ett tag och så är jag där igen.
Idag när jag var inne på
Det här tycker jag är coolt. Om man googlar på min morfars namn hittar man en bild på honom, som är tagen 1960, två år innan jag föddes. Morfar dog 1974, långt innan internet fanns, och nu finns han där! Tänk om någon skulle ha sagt det till honom medan han levde, att det skulle finnas något som heter dator och internet och att han skulle gå att hitta där. Han skulle tro att den som sa det var fullkomligt galen.
Det kan inte hjälpas, men jag tycker att det är lite småroligt med skandaler. Nu spekuleras det ju vilt om en av världens bästa golfspelare och hans svenska fru och jag måste erkänna att jag gillar sånt här. Visst, om det är så att folk slåss är det ju lite tragiskt, men mitt i eländet kittlas ändå min nyfikenhet och sensationslystnad och jag läser med spänning det som skrivs. Sedan är jag ju inte dummare än att jag förstår att tidningarna ofta ligger långt ifrån sanningen och jag tror definitivt inte på allt jag läser. Men det blev liksom lite roligt att läsa om det, fnissar lite åt synen av denna unga vackra svenska tjej med golfklubban i högsta hugg medan hennes extremt framgångsrika make flyr fältet och kör in i ett träd.