Dan före dopparedan – massor med ny fin vit snö, julgranen klädd, tomtarna framme, julmaten inhandlad och städningen klar. Nu är vi redo för firande i dagarna två, först julafton och sedan juldagen då min kära mor fyller år.
Jag sänder en tanke till de som kanske inte har så rolig jul av en eller annan anledning, kanske är de ensamma, utslagna, hemlösa eller saknar någon kär som nyligen gått bort. Det är lätt att glömma bort att julen inte är en glad högtid för alla utan kan vara den värsta tiden på året.
Hur som helst önskar jag alla en så trevlig jul som möjligt!
Jag blir inte klok på våra politiker. Idag i VK fanns en bild på vårt kommunalråd (s) där han satt vid ett bord och ”deltog” i fullmäktigedebatten. Han hade en laptop framför sig och tittade på världscupslalom samtidigt. När han fick frågan om varför han tittar på slalom under fullmäktigemötet hade han svarat ”Jag ville se hur det går för umeåborna. Jens Byggmark körde ju. Men jag hann inte se andra åket.” Han tyckte inte att det var några problem att ledamöterna hade med sig sina datorer utan konstaterade att många bloggar, skriver på Facebook och läser tidningar under dessa möten och lyssnar samtidigt.
Alltså, hallå – hur seriöst känns det här? Vi avlönar dessa politiker för att de ska ta tillvara våra intressen och arbeta för vår sak, och det är inga dåliga löner de har heller. Kan man då inte kräva att de ska ha sin fulla uppmärksamhet riktad mot sitt arbete och inte samtidigt hålla på med en massa annat trams som inte hör dit? Jag är själv en vanlig tjänsteman, ej särskilt högavlönad, men har trots detta en arbetsmoral som gör att det aldrig i livet skulle falla mig in att slå på tv:n mitt i arbetet för att kolla på något tv-program. Trots att jag är en flitig Facebook-användare har jag hittills aldrig loggat in på FB på arbetstid, jag tycker inte att det känns okej. Varför kan då inte dessa människor, som i övrigt tycker att de har så ansvarsfulla och viktiga arbeten känna samma arbetsmoral? Och vad skulle de tycka om deras anställda, administratörer och allt vad det nu finns i kommunhuset, skulle göra detsamma? Det skulle antagligen inte alls gillas. Jag antar att man på kommunen, såväl som på landstinget, har någon form av policy för hur man får använda datorer och internet på arbetstid. Men det gäller alltså INTE de som är på toppen.
Fy fan! säger jag. Såna här människor visar på en arrogans och nonchalans som är rent avskyvärd. Inte konstigt att det finns ett ord som heter politikerförakt.
Jag försökte idag googla på hur många hemlösa man räknar med att det finns i Sverige, men det var svårt att hitta någon exakt och vetenskaplig siffra. Men det verkar som att det kan röra sig om cirka 20.000 personer! Det är alltså lika många som bor i Kumla eller Kramfors. Fundera på det…det är en skrämmande siffra.
De senaste åren som jag bodde i Stockholm var hemlösheten väldigt påtaglig, på många platser som jag passerade kunde jag se hemlösa som satt och tiggde, låg ihopkurade och frös eller som stod någonstans och sålde ”Situation Stockholm”. Det var fårade, ärrade och märkta människor, märkta av det hårda liv de levt och fortfarande levde. En sorg i blicken som gjorde ont att se och helst ville jag bara knipa ihop ögonen och låtsas som att de inte fanns. För det var smärtsamt att bli påmind om att det i vårt ”fantastiska” och välbärgade land finns människor som har fallit helt utanför systemet och som vi inte förmår hjälpa till en dräglig tillvaro. Man kan väl lugnt säga att Sverige har misslyckats i det avseendet.
Det är lätt att se ner på dessa människor, tro att de har sig själva att skylla, att de valt att leva det liv de gör. Men så är det ju inte, olika falla ödets lotter och många av dessa utslagna människor har inte precis glidit fram på någon räkmacka utan deras väg har varit kantad av tragedier och svårigheter. För många handlar det om trasig uppväxt, tidigt missbruk, psykiska sjukdomar etc. Men det finns också människor som tidigare levt helt ”vanliga” liv, med bostad, jobb och familj, men så har något gått snett på vägen, deras tillvaro har rasat och så står de där – utan skyddsnät och allt bara försvinner.
För några år sedan läste jag en så söt artikel i DN. Den handlade om en ung tjej som jobbade på ett nattöppet 7eleven i Sthlm. Det fanns en stamkund där, en äldre man som brukade komma in på nätterna och få en kopp kaffe för att värma sig. Han var uteliggare sedan ganska många år tillbaka. Han och den unga tjejen brukade prata med varandra varje gång han kom in och en mycket god vänskap uppstod. Han hade berättat sin historia för henne – Han hade levt ett vanligt liv, med fru och barn och arbete som tapetserare. En dag ringde det på hans dörr och det var polisen som meddelade att hans fru och barn omkommit i en bilolycka. Hans tillvaro rämnade så klart och han blev sjukskriven ett längre tag. Han hade dock lite kontakt med en äldre dam som bodde granne, denna dam var svårt cancersjuk och han hjälpte henne så gott han kunde med att handla, städa osv. Men så var det någon illasinnad själ som anmälde detta till försäkringskassan och han blev avstängd därifrån och fick således inte sin sjukpenning längre. För att kunna betala sin hyra sökte han upp socialförvaltningen där han kände sig så kränkt och förnedrad så han lovade sig själv att aldrig mer gå dit, det var under hans värdighet. Utan inkomst förlorade han så småningom sin bostad och blev hemlös. Han hade sina få tillhörigheter i en box på Centralen, det var i stort sett endast hygienartiklar och något ombyte, för han var väldigt noga med att hålla sig ren. Han hade inga drogproblem och försörjde sig så gott han kunde genom att samla tomglas, han promenerade runt i Stockholm för att hitta sina tomglas men med tiden fick han onda ben och ond rygg och det blev svårare och svårare för honom. Poliserna i Sthlm tyckte synd om honom och brukade varje månad samla in pengar till honom för att han skulle kunna köpa ett SL-kort för att han skulle ta sig till och från olika platser lättare. Den här unga tjejen på 7eleven fattade tycke för denna man och det slutade med att hon erbjöd honom att flytta hem till henne! Så han fick en liten sängplats i hennes lägenhet, när hon kom hem från sitt jobb doftade det underbart av nylagad mat – för han var en riktigt bra kock – och där satt de vid middagsbordet och pratade om allt mellan himmel och jord. När det här reportaget skrevs var det bara någon månad tills han skulle få sin folkpension, vilket han såg mycket fram emot – för då, äntligen, hade han blivit lovad en egen bostad.
En riktig solskenshistoria, tycker jag.
Gruppen EMD har också gjort en insats som är bra, de har spelat in en låt där hela inkomsten oavkortat går till Stadsmissionen som gör ett fantastiskt arbete för de hemlösa – ett arbete som våra politiker har misslyckats totalt med. Situation Stockholm har givit ut en bok som jag tycker att var och en borde läsa – för den ger insikt om att även bakom dessa trasiga människor finns en levande varelse med samma behov som alla oss andra.
Det känns som att jag kan få en stressig vinter och vår – mycket att stå i. Och då menar jag när det gäller tv-tittande. Många nya program börjar visas, mest nygamla i och för sig, och det är sådana där program som jag gillar.
Project Runway. Jag har sett alla tidigare säsonger och är verkligen förtjust i det programmet. Det fokuseras enbart på deltagarnas talang och kreativitet och ingenting på intriger eller privata saker.
Stjärnorna på slottet. Även denna programserie har jag följt sedan den började. Jag tycker att det är väldigt intressant att se deltagarna umgås och lära känna varandra. En del som jag tidigare gillat har jag under programmets gång börjat tycka illa om och andra som jag tyckt verkat vara trista eller osympatiska har visat sig vara riktiga guldkorn. Bäst har dock Peter Stormare varit – vilken kille! I år är jag lite nyfiken på Björn Ranelid, har alltid tyckt att han verkat vara en kuf, men det kan nog bli så att jag ändrar uppfattning om honom…vi får se.
Let’s dance. Den här serien såg jag inte någonting alls av från början, men med en dotter som insisterat har jag börjat följa programmen och emellanåt tycker jag att det är lite skoj. Det kräver dock att det är intressanta och roliga deltagare med och i år vet jag inte om det är någon som känns så där extra spännande att få se. Men det kan ju dyka upp någon oanad talang.
Melodifestivalen. Ett program som jag i många år ratade, mest bara för att det var så man skulle göra. Det var töntigt att kolla på detta program, musiken kunde man inte tycka om osv. Men i mogen ålder har jag insett att jag gör som jag själv vill, skiter i om andra tycker att det är dålig tv – jag gillar det, skarpt. Speciellt roligt är att sitta och kommentera hur folk klär sig, rör sig, ser ut och sjunger. Och numera finns det ofta en och annan låt som jag tyckt riktigt mycket om.
LA ink. Jag hoppas innerligt att denna serie aldrig läggs ner. Älskar att se de fantastiska konstverk de skapar och så är alla som är med i programmet lite småcharmiga på sina egna sätt.
I en annan del av Köping. Mitt allra bästa favoritprogram, alla kategorier. Jag blev så glad idag när jag fick höra att jag ska få återse dessa fantastiska människor igen. Jag har sett vartenda avsnitt tidigare och tänker inte missa något den här säsongen heller. Mitt hjärta fylls av värme bara jag tänker på dem.
Sedan finns det ju ett och annat program som man kan titta på lite då och då, men inte behöver se vartenda avsnitt av. Jag gillar verkligen Tomas & Simon och deras program, roliga killar, snygg inredning. Mannen som talar medhundar är en till favorit, jag fascineras enormt av hans kunskaper, men förfasas lika mycket över hur dåliga amerikanarna verkar vara på att ta hand om sina fyrfota vänner. Sedan kommer det där ”skäms-programmet”, det som jag tittar på i smyg någon gång då och då och inte talar om för någon att jag ser - Våra bästa år. När jag är ledig och inte har något speciellt för mig händer det att jag slår på tv:n och kollar lite vad som hänt sedan sist, och det är oftast inte mycket.
Ja, det ser som sagt ut som att jag kommer att ha ganska fullt upp ett tag framöver.
I många år var julen ganska likgiltig för mig, det var väl ungefär från det jag var i mellantonåren fram tills jag fick min dotter då jag var 39 år. I tonåren var julen jobbig bara för att vi alltid skulle åka bort, till stugan och mormor och morfar – långt från världsmetropolen Luleå. Det var med stor sorg jag åkte iväg, för det skulle ju så klart hända 1.000 saker i Luleå, som jag då skulle missa – självklart hände inte alla de där sakerna, men det var vad jag trodde innan.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip alltid bott i en annan stad än mina föräldrar, ända fram till för 6 år sedan då vi flyttade hit. När de bodde i Luleå flyttade jag till Boden, Piteå, Stockholm, Örebro och Göteborg. När jag sedan flyttade upp till Luleå i ett par år igen hade mina föräldrar flyttat till Blekinge, när jag flyttade till Klimpfjäll hade de flyttat till Umeå, när jag började plugga i Umeå flyttade de till Arvidsjaur och efter min utbildning flyttade jag till Stockholm igen och då flyttade de till Umeå! Det har inneburit att julfirandet aldrig har varit särskilt enkelt för mig, det har alltid förknippats med resor och lång vistelse hemifrån – jag har alltid avundats de som firat jul hos föräldrarna i samma stad och kunnat besöka dem några timmar och sedan gå hem till sina egna rutiner och sova i sin egen säng.
Nu, sedan sex år tillbaka, bor jag och föräldrarna i samma stad igen och allt har blivit så mycket enklare. Vi kan tillbringa några timmar tillsammans på julafton och några timmar på juldagen (min mamma fyller nämligen år då) och det blir så där lagom. Man hinner inte bli less på varandra, får sova hemma hos sig själv och man behöver inte bestämma sig flera månader innan när man ska åka och när man ska åka hem för att få tag på flygbiljetter.
I och med att dottern kom blev julen så mycket mer att se fram emot också, inte så mycket för egen del men för hennes. Det känns viktigt att ge henne traditioner och det är så roligt att se hennes förväntan och glädje inför julen. Att se henne rusa upp ur sängen 1 december för att kolla in den årliga paketkalendern, skriva önskelistor, planera vilka julklappar hon ska ge bort, baka julgodis, plocka fram alla tomtar och annat julpynt från kartongerna, klä granen osv.
Ibland brukar jag försöka påminna mig själv om att det är vi som ger henne hennes barndom, det är vi som till största delen formar den – det är egentligen ett mycket ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag tycker jag.
En dag kom dottern hem med följande uppsats som hon fått av en klasskompis:
”E är en bra vän, hon:
Tröstar när någon har gjort illa sig
Hjälper andra (med t.ex kluriga mattetal)
Tipsar bra tips
Är duktig på att skriva, läsa, engelska, tid
Är bra på att säga åt mig att inte vara rädd när vi åker buss
E fyller år 9 augusti. Vi träffades i förskoleklass -07. Ända sedan dess har vi alltid varit vänner, kanske inte bästisar men goda vänner. E:s favoritmat är pizza och tacos. E:s favoritfärg är turkos och rosa. E är en underbar person. Hennes namn är det finaste namnet i världen. Hon har ett sånt fint leende och hon gör mig alltid glad när hon ler. Hon är en riktigt bra vän. Vi är vänner som ett träd där löven aldrig faller. E har haft en kanin, jag har aldrig fått se den men jag är säker på att det var den sötaste kaninen på jordklotet.”
Kanske har vi något att lära från de här 8-åringarna? Det vore väl fint att uttrycka vad man känner för sina vänner ibland och kanske tänka efter lite grann själv vad det egentligen är för egenskaper man uppskattar hos sin omgivning. Hur som helst tycker jag att det var en jättefin uppsats som kompisen hade skrivit och självklart kom några små tårar när jag läste det.
Ps. Ska väl erkänna att jag har korrekturläst och rättat lite innan detta kom i tryck
Häromdagen satt vi på jobbet och pratade om saker vi mindes från förr och samtidigt insåg vi att folk måste ha haft väldigt mycket tid över. Här är några onödiga prylar som vi kom ihåg:
Virkad pudel, gärna med infälld glittertråd. Den var i två delar och den fungerade som prydnad runt en läskedrycksflaska!
Virkad duk med en svan som stod upp mitt på duken (även svanen var virkad).
Virkade grytlappar med ett dockansikte av plast i mitten.
Allehanda lampor och prydnader gjorda av itudelade träklädnypor.
Allehanda prylar gjorda av tändstickor; små hus, cigarettställ osv.
Spiktavlor där man spikat upp spikar och sedan dragit trådar mellan, ofta var mönstret en blomma eller något liknande.
Burkar som var sammanflätade på något vis av plastremsor, gjorda i storleken att rymma en kaffeburk.
Badrumsmattor som var virkade av likadana plastremsor som man gjorde burkarna av.
Virkade löskragar.
I och för sig, om jag spenderade lite mindre tid framför datorn kanske jag skulle hinna med att virka en och annan liten pudel…
När jag läser morgontidningen inser jag att det finns en hel del saker som bara känns helt meningslösa för mig som läsare.
Ett lysande exempel på det är när folk envisas med att sätta in bilder på flera generationer – jag säger precis som min kollega, ”Vem bryr sig?”. För de enda som rimligtvis gör det borde väl vara de som finns på korten samt några närstående till dem. Värst är det när en del dessutom sätter in TVÅ bilder på samma klan! Enda skillnaden är att någon mormorsmor har bytts ut till en mormorsfar eller nåt sånt – Gud så trist!
Sedan finns de där sidorna där det står små artiklar om ”Bridge-klubbens” vårfest där Ulla-Märta och Sven-Göran uppträdde med sång och spex, lotter såldes och 15 deltagare var närvarande – gäääsp säger jag bara.
”Dagens applåd” är ju en bra tanke, men så trött jag blir av att läsa att dotter Stina vill tacka sin pappa Henry för att han alltid ställer upp och skjutsar, eller att Snufsan vill sända en kärlekshälsning till sin lilla Gosegubbe – prata med varandra för sjutton! Känns mer intressant att se att en tacksam patient tackar den trevliga personalen på lungkliniken, eller ett tack till den okände man som hjälpte någon som fått fel på bilen osv.
Och varför envisas man med att ha en helsida med redovisning av Börsen och aktiekurserna? Jag har en stark känsla av att de som vill följa sådant gör det på Internet där uppgiftena hela tiden uppdateras och är färska och inte en dag gamla!
”Det syns att hon har gamla föräldrar” sa vi ibland när jag var yngre om en del som gick på skolan. Vad vi grundade det på var klädstilen, den var tråkig, illasittande och helt omodern. Dessutom var de barnen lite blekare än oss andra och hade konstiga intressen. De var definitivt inga tjuvrökare och partyprissar, nej de var plugghästar, spelade altflöjt eller klarinett och samlade på frimärken eller något annat tråkigt.
Nu råkar det ju vara så att jag tillhör kategorin gamla föräldrar, jag var 39 år när jag fick dottern och jag kan bara hålla med om att det är en ganska hög ålder för att få sitt första barn. Och ända sedan hon var nyfödd har jag på något vis burit med mig den där tanken om att barn till gamla föräldrar ser ut och beter sig på ett visst sätt, och varit livrädd för att det skulle bli så även med vår dotter. Det har gjort att jag alltid varit ganska noga med vilka kläder hon har, vill inte att hon ska gå i urtvättade, för små, fläckiga och omoderna kläder. Nej, det ska vara snyggt och modernt, inte för präktigt heller. Jag är väldigt noga med att hon ska tillbringa mycket tid utomhus, så hon inte blir blek och glåmig och när hon pratat om att börja spela blockflöjt har jag fått kalla kårar efter ryggen och varit glad när hon i stället intresserat sig för piano- och gitarrspel. Att samla på frimärken går bort av naturliga skäl, det finns ju knappt någon som skickar vanlig post numera.
Men sedan kommer jag lite grann i konflikt…för jag kan ju inte säga att jag ser fram emot att hon ska börja tjuvröka eller festa, även om jag inser att sannolikheten är ganska stor att hon i sin ungdom kommer att prova på både det ena och det andra. Dessutom vill jag ju att det ska gå bra för henne i skolan, men det behöver ju för den delen inte innebära att hon blir en plugghäst som inga andra intressen har.
Nu kommer jag på en annan sak som man ju brukade säga mycket om barn förr och det var att de var ”lillgamla”. När dottern var lite yngre fick jag ofta höra att hon var just lillgammal och jag har funderat lite över det ordet. Man hör det inte lika ofta nu, som förr, och de som använder det nu är oftast äldre människor. Först tänkte jag att det kanske hör ihop just med att man har äldre föräldrar, men sedan har jag tänkt om. Jag tror att det kanske är så att de allra flesta barnen idag skulle kunna kallas lillgamla om det hade varit för ungefär 20-30 år sedan, för barn idag är lite annorlunda än förr. Kanske beror det på att vi idag kommunicerar mer med våra barn än man gjorde förr. Inte hade jag och mina föräldrar så speciellt många diskussioner och samtal om det som hände i världen, vad som skrevs i tidningar och visades på tv. Jag tror helt enkelt att det beror på att man pratar med sina barn om allt möjligt, från det de är ganska små, och därmed blir de också mycket mer medvetna och kunniga på ett annat sätt.
Jag tänker bara på det här med den nya influensan och vaccinet. När jag var liten och jag skulle vaccineras för olika saker var det ingen som pratade med mig om det. Vi skulle till syster och ta en spruta. Inte fick jag förklarat för mig vad för slags spruta det var, varför man skulle ta den osv. Men nu är barnen mer delaktiga, vi berättar för dem vad som händer och förklarar, de läser tidningar, ser på tv och får information från alla möjliga håll. Förr kanske det bara var ett fåtal föräldrar som pratade med sina barn på det viset och det var de barnen som kallades lillgamla. Det är min teori, kanske ligger det något i det, kanske inte. Vad vet väl jag?
Dan före dopparedan – massor med ny fin vit snö, julgranen klädd, tomtarna framme, julmaten inhandlad och städningen klar. Nu är vi redo för firande i dagarna två, först julafton och sedan juldagen då min kära mor fyller år. 
En dag kom dottern hem med följande uppsats som hon fått av en klasskompis:
