Idag är det alltså fem år sedan tsunamin. Jag kände inte någon som var där och inte heller någon som miste någon i katastrofen. Men påverkad blev man ju ändå, av att se alla tv-reportage, bilder, foton som lades ut i tidningarna på de som omkommit. En sak som jag lärde mig var att man aldrig vet vad som händer nästa dag, det är så lätt att ta allt för givet – tro att vi ska finnas här för evigt, men så är det ju inte. Alla dör inte av ålderdom, unga människor som precis börjat sina liv kan också ryckas ifrån oss och det är väldigt smärtsamt att bli påmind om detta.
Jag läste en krönika några dagar efter tsunamin. Det var en kvinna som uppmanade andra mammor att lämna något efter sig till barnen. Hon hade börjat skriva ner saker om sig själv; om sin uppväxt, vad hon gjort i livet, sina tankar och framför allt sina känslor till sina barn. Det tog jag efter, jag har skrivit, och skriver fortfarande, på ett långt brev till dottern. För plötsligt en dag kanske jag inte finns här för henne längre, andra människor kan inte återge mina känslor till henne – det kan bara jag.
Jag kan bara hoppas att det dröjer väldigt länge tills hon behöver läsa det brevet, för jag vill ju vara med henne i många år till.
Klokt, mamma skrev lite om sig och sitt liv när hon gick i pension. Har inte läst det ännu men en dag så. Kanske skulle jag skriva till döttrarna också.
Men vilken fin idé.. jag ska sätta mig ner och skriva ett brev åt dem!
Var är du uppvuxen förresten??(ang ditt senare inlägg!)