Att vara en gnatig och tjatig mamma är ingenting som jag strävar efter – absolut inte. Men ändå hör jag mig själv gå på emellanåt. Ibland är det liksom nödvändigt, för annars händer ingenting, men ofta är det bara av gammal ohejdad vana tror jag och det är det som känns så olyckligt på något vis.
Dottern har alltid varit ett mycket snällt barn, när andra klagat över olika trotsperioder har vi haft det förvånansvärt enkelt och de korta trotsperioder hon haft har varit väldigt milda. Men just när man är mitt uppe i det känns det så klart jobbigt, vi har ju liksom ingenting att jämföra med egentligen eftersom E inte har några syskon. Men som sagt, när man hör hur en del andra har det, inser man att vi har det väldigt bra.
Just nu är dottern inne i en ganska märklig fas i sitt liv. Hon är lite grann som en minitonåring som emellanåt kan vara ganska svår att hantera. Hips vips förvandlas hon från en glad solstråle till ett illasinnat litet monster som det inte är lönt att försöka argumentera emot. Och då får man en föraning om hur det kan komma att bli när de verkliga tonåren är här – bevare mig väl, säger jag bara.
Det som irriterar mig mest med mig själv, förutom gnatet förstås, är att jag ibland blir så ohejdat arg. Jag brusar upp, skäller på dottern och mitt i det där säger min hjärna till mig att ”det räcker nog nu, lugna ner dig, skäll inte mer”, men min mun är liksom inte med på det där. Den bara fortsätter och fortsätter, jag hör hur jag låter och avskyr mig själv, men jag får inte stopp på det! Märkligt.
Sedan ångrar jag mig så klart, känner mig som världens mest urusla mamma och tror att dottern kommer att få men för livet av att ha haft en sån fasansfull förälder. Då säger jag till mig själv att det här får aldrig mer hända, men sedan dröjer det ett tag och så är jag där igen.
