RSS Feed

december, 2009

  1. Tänk om…

    december 30, 2009 by mammispammis

    ”Pensionärer är välkomna efter klockan 14.00″ – tänk om det stod en sådan lapp på dörren till ICA-butiken. Vilket liv det skulle bli. Men när man byter ut första ordet mot ”Skolungdomar” går det tydligen bra.


  2. Linslus

    december 30, 2009 by mammispammis

    Här är två mycket förväntansfulla små tjejer som är på väg att få vara med på sin första tv-inspelning. Och spännande tyckte de att det var. Nu är det bara det att det är ett himla tjat här hemma om att få vara med som deltagare i ett tv-program och inte bara tv-publik! Som tur är finns det åldersgränser på de allra flesta programmen, men om dottern själv skulle få välja skulle hon vara med i Talang, Wild kids, Expedition Vildmark, Bulldogg och Pysselskogen.

    Har jag månne närt en blivande dokusåpadeltagare vid min barm?!


  3. Världens bästa ord

    december 30, 2009 by mammispammis

    Jag bara undrar, när ska Svenska akademien inse att de totalt har missat ett av Sveriges absolut bästa ord – Pumla?

    Smaka på det, vilket fantastiskt fint, unikt och användbart ord – Pumla.

    Varför krångla till det och i stället säga julgranskula, ett nödtorftigt ihopsatt ord som är totalt charmlöst och intetsägande.

    Läs den rörande berättelsen på  Pumlans vänner, bli medlem på sidan och skriv för sjutton ett brev till Svenska akademien och kräv att ordet Pumla ska bli med i SAOL.


  4. Ja se det snöar….

    december 27, 2009 by mammispammis

    …det var väl roligt, hurra! Eller?

    Jag vet inte vad det är med ungarna nu för tiden, men inte är det som när jag var liten. Den här vintern började ju inget bra, bara regn, rusk och varmt – ingen snö. Jag tyckte synd om barnen för det fanns absolut ingenting att göra ute, det var bara lera och sörja ute och då är det svårt att hitta på utelekar. Så äntligen kom snön och jag hade sett framför mig hur alla ungarna skulle jubla och rusa till pulkabackarna och tillbringa hela dagarna där, men icke sa Nicke.

    Nu är det jullov och dottern börjar oftast sina dagar med att ringa runt till kompisar och fråga om de vill hänga med ut och åka pulka. Den ena efter den andra säger nej, de vill leka, men inte vara ute. Om hon mot förmodan får med sig någon ut, vilket händer någon enstaka gång, ja då är de strax inne igen. Det är kallt om öronen, det sprutar snö i ansiktet när man åker pulka, fötterna fryser, det är för mörkt - massor med saker är fel. Men hallå – det är så det är när det är vinter! Jag är själv uppväxt i Norrbotten och då kunde man snacka kyla och snö, det var oftast mellan 20-30 grader kallt flera månader på året och massor med snö, och det var kolsvart ute. Men vi älskade det och tillbringade massvis med timmar utomhus vinter som sommar. Vi var röda och fnasiga om kinderna mest hela tiden och framför allt, vi var nästan alltid friska!

    Idag, när barnen tillbringar så mycket tid framför datorer och tv-apparater, tror jag det är än viktigare att de tillbringar mycket tid utomhus, spelar ingen roll om det är vinter eller sommar. Det är inte farligt med kyla och snö – bara man klär sig ordentligt. Barnen själva vet ju inte hur viktigt det är att röra på sig och få frisk luft, så vi vuxna måste lära dem det, uppmuntra dem till att vara ute och leka. Vi köper skranor, pulkor, bobar, tefat och gud vet vad, men ser inte till att de används. Sista dagen på terminen inför jullovet förra året höll rektorn ett tal och sa till barnen att han förväntade sig att de skulle tillbringa minst tre timmar/dag utomhus under hela jullovet och det tyckte jag var bra gjort. Sedan är det ju osagt hur det blev med den saken, men hoppas kan man ju alltid.


  5. Livet kan vara kort

    december 26, 2009 by mammispammis

    Idag är det alltså fem år sedan tsunamin. Jag kände inte någon som var där och inte heller någon som miste någon i katastrofen. Men påverkad blev man ju ändå, av att se alla tv-reportage, bilder, foton som lades ut i tidningarna på de som omkommit. En sak som jag lärde mig var att man aldrig vet vad som händer nästa dag, det är så lätt att ta allt för givet – tro att vi ska finnas här för evigt, men så är det ju inte. Alla dör inte av ålderdom, unga människor som precis börjat sina liv kan också ryckas ifrån oss och det är väldigt smärtsamt att bli påmind om detta.

    Jag läste en krönika några dagar efter tsunamin. Det var en kvinna som uppmanade andra mammor att lämna något efter sig till barnen. Hon hade börjat skriva ner saker om sig själv; om sin uppväxt, vad hon gjort i livet, sina tankar och framför allt sina känslor till sina barn. Det tog jag efter, jag har skrivit, och skriver fortfarande, på ett långt brev till dottern. För plötsligt en dag kanske jag inte finns här för henne längre, andra människor kan inte återge mina känslor till henne – det kan bara jag.

    Jag kan bara hoppas att det dröjer väldigt länge tills hon behöver läsa det brevet, för jag vill ju vara med henne i många år till.


  6. I en annan del av Umeå

    december 25, 2009 by mammispammis

    Igår var det alltså julafton, en trevlig kväll tillsammans med de närmaste. Plötsligt hör jag hur E nästan skrattar på sig och så ser jag hur min pappa och min svägerska kommer linkande ut, arm i arm iklädda dotterns utklädningshattar. De såg så fantastiskt roliga ut, tyvärr gör det sig inte lika bra på bild men jag var ändå tvungen att lägga ut den. Det kändes så himla skoj att se pappa vara i sådan form igen, han har alltid haft mycket humor och varit bra på att skoja till det men senaste tiden innan hans hjärtoperation har han mer varit en trött gammal man. Men nu börjar han alltså återvända till sitt gamla jag.

    Ett kort tag efter att pappa genomgått sin hjärtoperation sa han att han måste fråga en bekant till oss som håller på att specialisera sig till thoraxkirurg hur sjutton han kan vilja bli just den typen av läkare. Jag tycker att resultatet av pappas egen hjärtoperation borde vara svar nog.


  7. Julefrid?

    december 25, 2009 by mammispammis

    Historien med våra störande grannar fortsätter, och julafton med tillhörande natt har varit värre än någonsin. Under i princip hela vårt julfirande igår ackompanjerades vi av afrikanska toner från grannen. Musiken dånade där inifrån och efter ett antal timmar, vid 21-tiden på kvällen, bad till slut maken dem att dämpa lite grann. Jag gillar musik (det gör vi alla i familjen), men vill gärna välja vilken musik vi ska lyssna på och när vi ska göra det. Det här med musiken blev alltså bättre efter tillsägningen, men säg den lycka som varar. Vid 23-tiden bytte störandet karaktär och vi blev åhörare till parets äktenskapliga konflikter, det skreks och diskuterades fram till vid 04-tiden på natten och det var sannerligen ingen fröjd att lyssna på. Detta par har röster som ekar mellan väggarna och hade jag förstått deras språk är jag helt säker på att jag hade hört vartenda ord som utbyttes, så högt pratade och skrek de.

    Nu är klockan 14.50 och det har varit hyfsat lugnt därinifrån fram tills nu, då de åter igen satt igång med sitt musiklyssnande. Maken, som tursamt nog inte är rädd av sig, har varit över och pratat med dem ytterligare en gång och för tillfället blev det tystare igen. Men nu känner vi att vi har sagt till den milda vägen tillräckligt många gånger så hädanefter blir det nog ett fall för störningsjouren.


  8. Julklappar

    december 25, 2009 by mammispammis

    Numera ger inte vi vuxna varandra julklappar och med endast ett barn i familjen blir allting väldigt fokuserat just kring henne. Därför har vi varit mycket noggranna med att hon ska få ge de vuxna julklappar så att hon inte bara är mottagare utan även får lära sig det roliga i att ge bort saker. När hon var lite mindre var det ju vi vuxna som valde och styrde lite grann vad hon skulle köpa, men nu när hon blivit lite större har hon själv många idéer om vad hon kan ge bort och det är skoj.

    Här har jag förevigat julklapparna jag fick av henne och hon har verkligen tänkt till, speciellt vad gäller elefanten för ringarna för hon vet hur jag hela tiden lägger bort mina ringar på de mest konstiga ställen.


  9. En liten klagan

    december 24, 2009 by mammispammis

    An adhesive bandage on an injured index finger.

    Varje vinter är mitt yrke och min hobby en stor plåga. Med tanke på att det finns massvis med människor som drabbas av plågsamma, livshotande och livsförstörande sjukdomar är det egentligen befängt att klaga, men nu gör jag det ändå. Jag lider av en tini-mini-liten åkomma som ändå kan ge så mycket smärta – hudsprickor! För den som aldrig haft någon hudspricka låter det förmodligen skrattretande, men den som någon gång provat ha detta elände vet nog vad jag pratar om. Sedan gör det ju sannerligen inte saken bättre att jag har ett arbete där jag sitter och skriver på tangentbord och dessutom på fritiden älskar att sitta vid datorn och blogga, skriva kommentarer hos andra, mejla, skriva dagbok åt dottern osv.  När jag får dessa plågsamma små sprickor i huden, just vid fingertopparna,  känns det gruvsamt varenda gång som jag ska slå ner just det fingret på tangentbordet. Och den som använder tangentbordet med rätt fingersättning och skriver hyfsat snabbt vet att det inte går att ändra fingrets riktning när man skriver, för då får man världens oflyt och det går inte att skriva längre. Plåster är inte heller att tänka på, för det stör också flytet. Så det är bara att lida sig igenom arbetsdagarna och bloggandet och allt annat som har med tangentbordsskrivning att göra.

    Det här var väl inte världens mest spännande inlägg – dessutom på självaste julafton – men just idag har jag så förbenat ont i mitt pekfinger så det var liksom bara det som kretsade i min illa hjärna fö tillfället.


  10. Världens äckligaste arbeten?

    december 24, 2009 by mammispammis

    • Rörmokare
    • Tandläkare
    • Gynekolog
    • Fotvårdare
    • Sopgubbe
    • Kirurg

    Det kanske krävs någon slags form av förklaring. En är att jag avskyr äckliga lukter och sörjor, såna sysslar ju ovanstående yrkesmän med. Jag skulle aldrig klara av att gräva i andras avlopp, tycker det är nog äckligt i mitt eget och då är det ju bara ”bekant” skit. Tandläkare, gynekolog och fotvårdare går väl an om det kommer folk som sköter sin hygien, men det finns ju faktiskt de som inte gör det och då skulle det nog vara kräkvarning för mig. Kirurger får hålla på och slafsa med både det ena och det andra och jag skulle inte stå ut en sekund i det arbetet.

    Jag minns när jag jobbade på polisen och teknikerna var ute i en bostad där en man hade avlidit för mycket länge sedan. Jag skulle skriva ut diktatet och polisen gick omkring i det här huset, bland likmaskar och en stank som förmodligen var helt avskyvärd. När han i diktatet beskrev vad han såg och luktade kan jag lugnt säga att jag tappade matlusten, men plötsligt avbryter han diktatet och säger ”Klockan är 12.00 och vi avbryter för lunch”! Hur sjutton han kunde känna sig sugen på mat vid det tillfället är för mig helt obegripligt.

    Jag kan bara konstatera att det är en väldans tur att vi är olika, för alla dessa ”äckelarbeten” är ju viktiga och jag är innerligt tacksam att de personer finns som vill jobba med sådana saker.