Det finns en egenskap som jag värderar högt hos andra människor, den är inte så vanligt förekommande egentligen tyvärr och jag kan heller inte säga att jag besitter den hur gärna jag än skulle vilja. Det handlar om att vara helt utan fördomar. Av alla människor som kommit och gått i mitt liv finns det nog bara en enda person som jag bestämt skulle kunna säga besitter den egenskapen – faktiskt så tror jag att hon är helt fördomsfri. Jag har aldrig hört henne fördöma andra människor oavsett vilka val de gjort i livet, vilket ursprung de har, vilken religion eller sexuell läggning etc. Vad tokigt man än skulle ha gjort så skulle jag aldrig ha varit rädd att berätta det för henne, för jag tror inte att hon skulle ha fördömt mig på något vis.
Det här är en tjej som jag känner sedan tonåren, vi har i några perioder umgåtts ganska mycket, men långa perioder har vi alls inte gjort det. Vi har levt väldigt olika liv och hon har inte alltid haft det så enkelt utan haft många motgångar i livet, men på något sätt alltid lyckats hamna på fötter igen och resa sig. Och jag är ganska säker på att hon själv fått utstå en del fördömanden från människor som inte alls är lika vidsynta och fördomsfria som hon själv är.
Jag har aldrig sagt till henne hur imponerad jag är av hennes sätt att acceptera och ej fördöma andra människor, men det är baske mig på tiden att jag gör det känner jag. Så Lena – ta åt dig äran för detta, för det är om dig jag skriver!
Själv kämpar jag med vissa fördomar som fortfarande sitter kvar…de är inte så många, men mitt dåliga samvete gnager inom mig – som jag skrivit förr så handlar det i mitt fall till stor del om religioner, det är min akilleshäl.
Nej, det är inte det lättaste att vara vidsynt. Att inte ha fördomar eller tycka att ”mitt sätt” är det bästa. Jag jobbar också hårt med det.. Försöker prata med mina tonåringar om detta. Att man inte ska döma någon förrän man gått i deras skor! Skenet kan bedra. Jag försöker läsa lite om mycket.. för kunskap kan ta död på många fördomar.
)
Hoppas din vän Lena läser det du skrivit. Det var väldigt fint!
Är inget jättefan av Tomas Di Leva men även för mig står han för kärlek, empati och glädje.. så jag tycker att ”vi tror på, vi tror på” dem!!
)
Hej Kristina!
Kul att du hittade till min blogg. Jag numera bor jag norrut där jag är född och uppvuxen. Hittade kärleken och flyttade tillbaka nu när barnen blivit stora och klarar sig själv. Visst är han underbar min Bernard. Han här en blandras och från mammans sida är raserna…en del, Lhasa apso, shitzu och lite pudel men pappan är en renrasig coton de tulear. Han är klassad som liten hund och alldeles lagom både i storlek och han har mycket ork till lek och långa promenader. Hoppas allt är bra med dig? Ha det så gott!