Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – jag har svårt att förlika mig med min ålder. Inte så att jag har någon form av ålderskomplex, men jag känner mig inte så gammal som jag är på något vis. För inte allt för länge sedan tyckte jag att om man var 47 år, ja då var man vääääldigt gammal. Och nu är jag där och inte sjutton är jag gammal heller! Inne i mitt sinne har jag stannat någonstans, kanske typ i 30-årsåldern, och det känns som om det är där jag kommer att befinna mig resten av mitt liv, rent mentalt.
Hur konstigt känns det inte då att varje gång jag går in på Facebook så kan jag i högra spalten läsa ”Du som är 47 år……”! Varje gång rycker jag liksom till och tänker att ”Nej, men det där är väl ändå fel”, men sedan vaknar jag upp och inser att jo, det är faktiskt så – jag är 47 år! Herre Gud, vart tog tiden vägen? När jag möter patienter på jobbet kommer en omedveten tanke, som mer är en känsla, att ”Den här personen måste ju vara äldre än jag”, så tittar jag på personnumret och hoppsan – ibland är de t.o.m yngre än jag! Och det här har inte att göra med att jag tycker att jag SER ung ut, utan bara hur jag känner mig inombords.
Jag tänker inte skryta med att jag är hipp och hänger med i tiden och vet precis vad som är inne och ute och så. Nej, det är inte så jag tänker, utan mer att jag oftast känner mig barnslig och omogen när jag träffar andra människor som är i min ålder. Jag känner någon typ av underläge och tycker inte att jag kan uttrycka mig lika bra som dem, föra mig lika bra som dem osv. Samtidigt vet jag att jag bär med mig en massa erfarenhet, har gjort så himla mycket roligt i livet, rest, provat bo på så många olika ställen, varit med om mindre roliga saker, träffat enormt många människor och hunnit med att göra mycket mer än många andra jämngamla. Men ändå känner jag mig så barnslig i vissa sammanhang så de där 47 åren känns nästan som ett skämt. Å andra sidan inser jag ju att man kanske måste ha levt i 47 år för att ha hunnit med alla dessa saker som jag har. Så konstigt det kan vara.
Undrar just hur jag kommer att känna mig när jag är 80 (om jag nu får bli så gammal). Kanske sitter jag där på något ålderdomshem och känner mig liten och futtig och inte tycker att jag har speciellt mycket att tillföra de andra pga min ringa mognad.
Jag minns att pappa nästan tog lite illa upp när han fick ett gratulationskort som det stod 80 år på när han fyllde. Han tyckte att det stack honom i ögonen och ville nästan inte titta på kortet. Det var bättre med de kort som det stod 1927 på (hans födelseår), för då blev det inte lika tydligt hur gammal han blivit. Något som han blev ännu mer beklämd över var att han inför 80-årsdagen fick ett brev från en diakonissa i Tegs församling, som erbjöd sig att komma och hälsa på honom på hans 80-årsdag! Då kände han det nog nästan som att han stod med det ena benet på andra sidan.
Så kanske är det så här alla andra känner också, det kanske inte bara är jag. Tänk om alla andra människor som jag stöter på och är i min ålder står där och tänker på hur barnsliga och omogna de känner sig jämte mig? Märklig tanke.
Sådär känner jag ofta. Man ser nån man minns från skolan o tänker: Jistanes, så gammal hon/han har blivit. Sekunden efter slår det mig att de antagligen tänkte likadant. Jag är hjälplöst kvar i det glada 80-talet, även om jag inte klär mig i neonfärger o axelvaddar längre…
Ja, jag håller med dig. Man glömmer bort att den andra förmodligen tänker detsamma. En dag på min arbetsplats dök en vän till en kollega upp, de hade inte setts på 20 år hörde jag att de sa till varandra. Då sa jag till de andra kollegorna ”Om det här hade varit en tecknad serie hade det stått i en tankebubbla över bägges huvuden ‘Gud, så gammal hon blivit!’”.
Förresten Ulrika, en nyfiken fråga – är du någon jag känner? Eftersom jag inte annonserar ut min blogg på så många ställen blir jag lite nyfis hur folk hittar hit. Kul i alla fall att någon vill läsa.
Nä, känner är för mycket att påstå. Men vi har setts för sisådär en tio år sen när jag gjorde praktik på din gamla arbetsplats i Hufvudstaden. Hittade hit via anjocapi. Frilansar i länet. Eller jag ska kanske säga frilansade, eftersom mina deltids-stämpeldagar just tagit slut.
Ja men då vet jag nog vem du är!