Mitt hem är min borg

Jaha, så har det hänt igen – grannarna har bråkat och polisen kom dit! Så här vill jag inte ha det, vill inte känna mig otrygg där jag bor, jag vill att dottern – precis som tidigare – ska kunna springa omkring här ute tillsammans med sina kompisar utan att behöva vara rädda. Jag vill att vi ska kunna ha lugn och ro här hemma utan att behöva höra hur grannarna skriker och bråkar. Skriker och gapar gör de i princip varje dag, men det slutar inte alltid med att polisen kommer, men de har en skrikig kommunikation. Att barnen skriker och låter, det är en sak – så är det med barn. Men varför måste de vuxna göra det? De verkar inte fatta att man kan hålla en lagom nivå på kommunikationen och inte behöver använda ALLA sina röstresurser så fort man ska säga något.

Det gör verkligen inte saken enklare att de här grannarna kommer från ett annat land. Jag tror att jag skulle ha vågat klaga på dem mycket tidigare om de inte hade varit det. Först måste jag liksom rannsaka mig själv ”Är jag irriterad för att de skriker på ett språk jag inte förstår? Är det en kulturgrej, kanske det är mycket vanligare i deras land att man är så där högljudda alla tider på dygnet? Men även om det skulle vara så – måste jag för den skull stå ut med det?”. Funderingarna som snurrar runt i min skalle är många…man vill ju liksom inte vara en gnällkärring bara.

Sedan är det ju så att de har två små barn också, hur mår de i allt det här? Var är de när bråken är igång? Var de hemma idag när polisen kom dit? Vad gjorde polisen? Kontaktade de socialförvaltningen? Ska jag göra det?

Det här var ju för sjutton ett lugnt och trevligt område för bara ett halvår sedan ungefär…hur kunde det bli så fel? Hur kan en enda familj bland så många andra ställa till så mycket förtret? Och vad gör man åt det? Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förr, ringt fastighetsskötaren och meddelat vad som hänt. Han var tacksam för att jag ringde och bad oss höra av oss varje gång något liknande händer och det är väl den vägen vi får gå. Men på något konstigt vis känner jag mig samtidigt som någon slags förrädare – jag vill ju att alla ska leva i lugn och harmoni, älska varandra, sitta vid lägerelden och sjunga ”Kombaya” och att det ska bli fred på jorden…