En välkommen gäst

Det slog mig idag att jag ju faktiskt har varit invandrare – dessutom en illegal sådan! I ett land där ”Främling” och ”Gäst” är samma ord och där alla enbart tyckte att det var så fantastiskt skoj att vi ville vara – Grekland. Det här var länge sedan, jag var strax över 21 år och jag och bästa kompisen sa upp våra jobb och vår bostad och drog iväg för att uppleva det stora äventyret. På den tiden fanns det ingenting som hette EU och att få uppehålls- eller arbetstillstånd var i princip omöjligt så det var bara att chansa på att åka dit och hoppas att ingen skulle komma på oss så att vi blev utslängda.

Det var en liten grekisk ö vi åkte till, den finaste av dem alla – Kalymnos. Vi var de enda utlänningarna som bodde där, förutom en alkoholiserad man som tidigare varit reseledare där och fått sparken. Vilken uppståndelse det blev när folk förstod att vi inte var där bara som vanliga turister utan ämnade stanna, alla jublade och tyckte att det var toppen. Gamla tanter reste sig upp för oss i bussen för att ge oss sin plats, vi blev inbjudna till allehanda högtider såsom bröllop, begravningar och minnesstunder för de döda, grannarna kom med varma köttgrytor till vår dörr och ville bjuda oss på mat och små barn kom och gav oss teckningar. Alla för att vi skulle känna oss hemma och välkomna.

Arbete var inga problem att få, erbjudandena var många och eftersom vi inte hade uppehållstillstånd kom öns lokala poliser och varnade oss när Athen-polisen var ute på runda kring öarna för att kolla om det fanns någon illegal arbetskraft. Då visste vi att vi skulle hålla oss undan ett par dagar och sedan var kusten klar igen.

Inga grekiska tjejer fick vara ute på den här tiden, enda gångerna man såg dem var på söndagarna när de skulle gå ”Volta”, iklädda sina finaste klänningar och visa upp sig för potentiella blivande män. Men trots att vi, två svenska unga tjejer, bröt mot alla seder och vistades ute, hängde på barer och diskotek, var det absolut ingen som såg ner på oss eller tyckte att vi var dåliga flickor. Nej, när vi packade oss iväg med våra killkompisar för att campa utomhus stod granntanterna och applåderade och ropade ”Bravo” och kanske gjorde vi en liten insats i deras så inskränkta och gammelmodiga värld – att de insåg att man inte var någon dålig flicka bara för att man levde sitt liv på samma villkor som killarna.

När jag tänker tillbaka på den här tiden gör jag det med enorm värme och tacksamhet mot ett folk som var så gästvänliga och öppna. Och jag får mig en tankeställare på hur vi svenskar egentligen bemöter de människor som kommer för att bo i vårt land – inte får de samma mottagande som vi fick i alla fall!