Just nu är vi inne i en period av tjat här hemma och jag hör mig själv säga ”Nej”, ”Nej”, ”Nej” hela tiden. E frågar om samma sak typ 10 gånger/dag och har jag sagt nej första, andra och tredje gången börjar jag bli ganska less. Känner mig som världens elakaste människa som ständigt säger nej, men vad ska man göra? Jag kan ju inte säga nej tre gånger och sedan ja fjärde gången. Antingen har hon minne som en guldfisk, eller så testar hon för att se om jag kanske till slut faller till föga och säger ja. Jag brukar faktiskt försöka vara konsekvent, så jag har lite svårt att förstå hur hon i så fall kan få för sig att jag ska ge vika till slut.
Särskilt jobbigt tycker jag att det är när hon har kompisar här. Då kan hur ”dumma” frågor som helst komma upp. ”Mamma, får vi godis?” kan hon fråga en tisdag trots att hon vet mycket väl att vi inte äter godis på tisdagar utan bara på lördagar. E har fasta datortider, 30 min får hon sitta på vardagarna, och hon kan ha suttit de 30 minuterna klart, sedan kommer en kompis och så kommer frågan ”Mamma, får vi sitta framför datorn?”.
Jag blir så trött på att höra ordet ”Nej” komma ut från min mun…skulle så gärna önska att hon frågade fler ”Ja-frågor”; typ ”Mamma, får vi städa mitt rum?”, ”Mamma, är det något vi kan hjälpa dig med?”, ”Mamma, vill du ha nackmassage?”. Nej, skämt åsido, det är inte sådana frågor jag förväntar mig, men skulle som sagt önska att hon tänkte efter lite mer innan hon frågar de där ”Omöjliga” frågorna, så att jag får chansen att känna mig lite snäll någon gång och säga ja lite oftare.
Hörruduru du tror väl inte att jag läser din blogg va?