RSS Feed

november, 2009

  1. Tji adventsmys!

    november 30, 2009 by mammispammis

    four golden advent candles close up shoot

    Efter att ha städat och fejat och pyntat i helgen, satt vi här nöjda i soffan igår kväll och firade första advent med lite gott fika. Det känns ju alltid lika skönt att ha ett helt nystädat hem, men när man dessutom fått upp alla adventssaker är det allt lite extra mysfaktor.

    Men säg den lycka som varar – idag ringde min telefon och en käck och glad målare ringde och sa att i morgon tänker de minsann komma och tapetsera hemma hos oss! Visst, vi vill ha omtapetserat och har väntat länge på det här telefonsamtalet, men nog var det ändå ganska dålig timing. Så idag har vi tillbringat kvällen med att stöka till det ordentligt igen. Det är förvisso endast hallen på övervåningen och dotterns rum som ska tapetseras, men den som någonsin har varit in i en 8-årig tjejs rum vet att det är inte bara några saker som förvaras där utan typ 50.000 prylar av alla de slag. Så innehållet i två stora, varav en gigantisk, hyllor, allt på skrivbordet, väggarna samt ett par vägghyllor har nu plockats ut och förvaras i de andra rummen. Så just nu kan man lugnt säga att mysfaktorn i vårt hem är lika med noll!

    I morgon kommer målarna hit, kl 08.00 efter att jag nekat dem att börja kl 07.00 som de egentligen ville. Och gissa vem som har ledig dag i morgon och hade sett fram emot att få ligga och sova och bara såsa omkring i ett nystädat och nypyntat hem! Just det, det blir det inget av. I stället har jag ringt föräldrarna och bett att få komma och spendera dagen hos dem, för är det något jag verkligen avskyr så är det att smyga omkring som en liten osynlig mus i mitt eget hem medan hantverkare slafsar omkring med målarburkar och tapetserarbord. Jag har liksom haft min beskärda del av det efter den omfattande renovering som vi har gått igenom sista tiden – och som vi kommer att genomlida ett ganska långt tag framöver.

    Men, det är bara att gilla läget och en stor tröst är att vi äntligen slipper vår äckliga terracottafärgade tapet i hallen. Sedan får vi se hur länge det dröjer tills det är dags igen, total utrivning av nedervåningen väntar samt nytt golv i hall och kök på övervåningen. Men nu börjar vi ju ha vanan inne med att bära runt våra saker från rum till rum och alltid hittar man något gammalt skit som man kan passa på att slänga.


  2. Nyfiken i en strut

    november 28, 2009 by mammispammis

    young blond woman holding blue book close up

    Facebook är ett ganska lustigt fenomen, tycker jag. Hips vips dyker någon gammal ytlig bekant upp och vill bli min vän där, vi som knappt var vänner ”på riktigt” ska plötsligt vara det på FB. Självklart svarar man ju ”Ja”, väluppfostrad som man är, men sen då? Vad ska vi göra nu? De här ytliga gamla kontakterna jag pratar om är såna som sedan inte skriver en enda kommentar varken om sig själv eller någon annan, det är liksom bara helt tyst. Då undrar jag vad vitsen är med det här, är det bara att ha samlat ihop så många vänner som möjligt, eller? Annat är det med de som man faktiskt har någon form av kommunikation med, de som uppdaterar sin status lite då och då, ger små kommentarer till mig osv, då tycker jag att det är riktigt skoj.

    Nyfiken som jag är – och lite flockhundsbeteende som jag har – tycker jag faktiskt att det är riktigt roligt att se vad folk skriver i sin status, jag blir ju uppdaterad hela tiden och får ett litet hum om hur de lever sina liv. De bjuder in mig liksom så där lite lagom på något vis. Men ibland tar  nyfikenheten över och jag går in på andra personers sidor på FB och kollar lite grann bland foton de lagt ut och vad de skrivit om sig själva och så där, och då blir jag nästan generad. Det känns som om jag letat fram nyckeln till deras dagbok och smygläser…det blir lite närgånget på något vis. Men samtidigt fattar jag ju att jag faktiskt har lov att läsa och se allt det där, för annars skulle de ju inte ha lagt ut det.

    Det tog mig ett tag att förstå vitsen med FB och än idag kan jag ibland undra lite över vissa saker, men i det stora hela är jag riktigt nöjd att jag gått med där – för som sagt, det tillfredsställer min nyfikna själ ibland. Synd bara att de flesta i min generation, från min gamla hemstad, inte verkar ha fattat vitsen för jag kan inte hitta dem där!


  3. Sakta men säkert mot de 50…

    november 27, 2009 by mammispammis

    Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – jag har svårt att förlika mig med min ålder. Inte så att jag har någon form av ålderskomplex, men jag känner mig inte så gammal som jag är på något vis. För inte allt för länge sedan tyckte jag att om man var 47 år, ja då var man vääääldigt gammal. Och nu är jag där och inte sjutton är jag gammal heller! Inne i mitt sinne har jag stannat någonstans, kanske typ i 30-årsåldern, och det känns som om det är där jag kommer att befinna mig resten av mitt liv, rent mentalt.

    Hur konstigt känns det inte då att varje gång jag går in på Facebook så kan jag i högra spalten läsa ”Du som är 47 år……”! Varje gång rycker jag liksom till och tänker att ”Nej, men det där är väl ändå fel”, men sedan vaknar jag upp och inser att jo, det är faktiskt så – jag är 47 år! Herre Gud, vart tog tiden vägen? När jag möter patienter på jobbet kommer en omedveten tanke, som mer är en känsla, att ”Den här personen måste ju vara äldre än jag”, så tittar jag på personnumret och hoppsan – ibland är de t.o.m yngre än jag! Och det här har inte att göra med att jag tycker att jag SER ung ut, utan bara hur jag känner mig inombords.

    Jag tänker inte skryta med att jag är hipp och hänger med i tiden och vet precis vad som är inne och ute och så. Nej, det är inte så jag tänker, utan mer att jag oftast känner mig barnslig och omogen när jag träffar andra människor som är i min ålder. Jag känner någon typ av underläge och tycker inte att jag kan uttrycka mig lika bra som dem, föra mig lika bra som dem osv. Samtidigt vet jag att jag bär med mig en massa erfarenhet, har gjort så himla mycket roligt i livet, rest, provat bo på så många olika ställen, varit med om mindre roliga saker, träffat enormt många människor och hunnit med att göra mycket mer än många andra jämngamla. Men ändå känner jag mig så barnslig i vissa sammanhang så de där 47 åren känns nästan som ett skämt. Å andra sidan inser jag ju att man kanske måste ha levt i 47 år för att ha hunnit med alla dessa saker som jag har. Så konstigt det kan vara.

    Undrar just hur jag kommer att känna mig när jag är 80 (om jag nu får bli så gammal). Kanske sitter jag där på något ålderdomshem och känner mig liten och futtig och inte tycker att jag har speciellt mycket att tillföra de andra pga min ringa mognad.

    Jag minns att pappa nästan tog lite illa upp när han fick ett gratulationskort som det stod 80 år på när han fyllde. Han tyckte att det stack honom i ögonen och ville nästan inte titta på kortet. Det var bättre med de kort som det stod 1927 på (hans födelseår), för då blev det inte lika tydligt hur gammal han blivit. Något som han blev ännu mer beklämd över var att han inför 80-årsdagen fick ett brev från en diakonissa i Tegs församling, som erbjöd sig att komma och hälsa på honom på hans 80-årsdag! Då kände han det nog nästan som att han stod med det ena benet på andra sidan.

    Så kanske är det så här alla andra känner också, det kanske inte bara är jag. Tänk om alla andra människor som jag stöter på och är i min ålder står där och tänker på hur barnsliga och omogna de känner sig jämte mig? Märklig tanke.


  4. Den ständiga nej-sägaren

    november 27, 2009 by mammispammis

    Just nu är vi inne i en period av tjat här hemma och jag hör mig själv säga ”Nej”, ”Nej”, ”Nej” hela tiden. E frågar om samma sak typ 10 gånger/dag och har jag sagt nej första, andra och tredje gången börjar jag bli ganska less. Känner mig som världens elakaste människa som ständigt säger nej, men vad ska man göra? Jag kan ju inte säga nej tre gånger och sedan ja fjärde gången. Antingen har hon minne som en guldfisk, eller så testar hon för att se om jag kanske till slut faller till föga och säger ja. Jag brukar faktiskt försöka vara konsekvent, så jag har lite svårt att förstå hur hon i så fall kan få för sig att jag ska ge vika till slut.

    Särskilt jobbigt tycker jag att det är när hon har kompisar här. Då kan hur ”dumma” frågor som helst komma upp. ”Mamma, får vi godis?” kan hon fråga en tisdag trots att hon vet mycket väl att vi inte äter godis på tisdagar utan bara på lördagar. E har fasta datortider, 30 min får hon sitta på vardagarna, och hon kan ha suttit de 30 minuterna klart, sedan kommer en kompis och så kommer frågan ”Mamma, får vi sitta framför datorn?”.

    Jag blir så trött på att höra ordet ”Nej” komma ut från min mun…skulle så gärna önska att hon frågade fler ”Ja-frågor”; typ ”Mamma, får vi städa mitt rum?”, ”Mamma, är det något vi kan hjälpa dig med?”, ”Mamma, vill du ha nackmassage?”. Nej, skämt åsido, det är inte sådana frågor jag förväntar mig, men skulle som sagt önska att hon tänkte efter lite mer innan hon frågar de där ”Omöjliga” frågorna, så att jag får chansen att känna mig lite snäll någon gång och säga ja lite oftare.


  5. Mitt hem är min borg

    november 27, 2009 by mammispammis

    nypd police car

    Jaha, så har det hänt igen – grannarna har bråkat och polisen kom dit! Så här vill jag inte ha det, vill inte känna mig otrygg där jag bor, jag vill att dottern – precis som tidigare – ska kunna springa omkring här ute tillsammans med sina kompisar utan att behöva vara rädda. Jag vill att vi ska kunna ha lugn och ro här hemma utan att behöva höra hur grannarna skriker och bråkar. Skriker och gapar gör de i princip varje dag, men det slutar inte alltid med att polisen kommer, men de har en skrikig kommunikation. Att barnen skriker och låter, det är en sak – så är det med barn. Men varför måste de vuxna göra det? De verkar inte fatta att man kan hålla en lagom nivå på kommunikationen och inte behöver använda ALLA sina röstresurser så fort man ska säga något.

    Det gör verkligen inte saken enklare att de här grannarna kommer från ett annat land. Jag tror att jag skulle ha vågat klaga på dem mycket tidigare om de inte hade varit det. Först måste jag liksom rannsaka mig själv ”Är jag irriterad för att de skriker på ett språk jag inte förstår? Är det en kulturgrej, kanske det är mycket vanligare i deras land att man är så där högljudda alla tider på dygnet? Men även om det skulle vara så – måste jag för den skull stå ut med det?”. Funderingarna som snurrar runt i min skalle är många…man vill ju liksom inte vara en gnällkärring bara.

    Sedan är det ju så att de har två små barn också, hur mår de i allt det här? Var är de när bråken är igång? Var de hemma idag när polisen kom dit? Vad gjorde polisen? Kontaktade de socialförvaltningen? Ska jag göra det?

    Det här var ju för sjutton ett lugnt och trevligt område för bara ett halvår sedan ungefär…hur kunde det bli så fel? Hur kan en enda familj bland så många andra ställa till så mycket förtret? Och vad gör man åt det? Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förr, ringt fastighetsskötaren och meddelat vad som hänt. Han var tacksam för att jag ringde och bad oss höra av oss varje gång något liknande händer och det är väl den vägen vi får gå. Men på något konstigt vis känner jag mig samtidigt som någon slags förrädare – jag vill ju att alla ska leva i lugn och harmoni, älska varandra, sitta vid lägerelden och sjunga ”Kombaya” och att det ska bli fred på jorden…


  6. Så skönt…

    november 26, 2009 by mammispammis

    …replokalen för ungdomarna blir kvar! Nu kan jag behålla tron på mänskligheten ett tag till.


  7. Hoppsan!

    november 25, 2009 by mammispammis

    Har mycket oväntat blivit tilldelad en award för min blogg av bloggaren anjocapi. Det känns så klart jätteroligt, men också lite märkligt. Jag skriver ju liksom egentligen bara för min egen skull, för att jag gillar att skriva och hela tiden har så mycket åsikter som bubblar inom mig och vill ut. Att någon skulle vilja läsa det, och dessutom ger mig en award känns som en oerhörd bonus – så tack Pia!

    Eftersom jag inte funnits i den här bloggvärlden så speciellt länge har jag inte hunnit hitta så jättemånga bloggar att följa, visst jag läser en del ”kända” bloggar och ett par andra, men så speciellt många bloggvänner har jag ej skaffat mig. När jag nu som mottagare av denna award ska dela den vidare till tre bloggvänner blir det lite småknepigt eftersom jag faktiskt bara känner två personer som bloggar, den ena är Pia och henne kan jag nog inte ge den eftersom hon var den som gav den till mig. Den andra är en kär kollega som jag skulle nominera även om jag hade hundra bloggvänner för jag gillar det hon skriver. Så min första award går alltså till Från mitt hörn. Den andra till en ung kille som jag beundrar djupt, vi bor grannar men känner inte varandra, han finns på Lilla Bloggen. Den tredje är även han en person som jag beundrar för sitt engagemang, vi känner inte heller varandra men jag följer hans blogg med intresse, det är Big Papa. Så – nu var det gjort.

    Sedan följde en annan uppgift med denna award och det var att berätta tio saker om mig – så håll till godo:

    1. Sedan jag föddes har jag bott på 26 olika adresser!

    2. Jag har haft 14 olika arbetsgivare (sommarjobb etc ej inräknat).

    3. Jag har kommit på 5:e plats i boule-SM.

    4. Jag har en rädsla för nunnor och dvärgar.

    5. Jag är allmänt känd för min aversion gentemot Umeås lokaltrafik, en gång var jag så upprörd när jag pratade om det att jag började blöda näsblod.

    6. Jag älskar att vara uppe sent på kvällarna, till långt in på natten.

    7. Jag har nobbat två gratisbiljetter till Michael Jackson-spelning på Ullevi.

    8. Jag har extremt dåligt tålamod med människor som är ”långsamma”, en egenskap som jag skäms över.

    9. Jag har skrivit brev till Christina Onassis, Margarita Papandreou (fru till Greklands dåvarande premiärminister Georgios Papandreou) och Simon Spies. Detta i ett lätt tillstånd av panik då jag och min kompis A-L gjorde allt för att få jobb i Grekland, det var för ungefär 25 år sedan och då var det långt ifrån så enkelt som nu att åka utomlands och jobba. Fru Papandreou och Simon Spies svarade på våra brev, men kunde ej erbjuda oss något jobb. Som tur var löste det sig på annat sätt så att vi kunde åka iväg.

    10. Jag har alltid varit helt övertygad om att aldrig skaffa barn, men så råkade det bli så i alla fall och det har jag inte ångrat en enda sekund.


  8. Kultur för alla?

    november 21, 2009 by mammispammis

    Strange musician with bass guitar isolated on ...

    Idag blev jag glad över att äntligen få se solen igen, för det var sannerligen länge sedan. Men jag är irriterad också, på våra kommunalpolitiker. För några dagar sedan kunde man läsa i lokaltidningen att man beslutat att stänga ungdomarnas replokal i centrala stan, detta för att man uppmätt för hög ljudnivå. Idag framkommer dock att det alls inte är sant, det har INTE gjorts några mätningar utan det var bara bluff och båg!

    Här har Umeå i flera år kämpat och jobbat, fjäskat och fjantat, för att bli kulturhuvudstad. När de nu lyckats med den bedriften (till min stora besvikelse) då börjar de lägga ner kulturen! Vad är det för stil? Är inte ungdomskulturen lika mycket värd som vuxenkulturen?

    Nu hoppas jag att det finns några vettiga människor bland de som bestämmer i vår stad och ser till att nedläggningen inte blir av. Låt ungdomarna få finnas och ta plats, ge dem vettiga lokaler att vara i, se till att de har sysselsättningar och en meningsfull fritid. Om det sedan skulle råka pysa ut ett och annat ljud när de repar – vad gör det?


  9. Storkok

    november 21, 2009 by mammispammis

    j0402510Så kom dottern hem med det fulländade receptet på korv stroganoff, det lyder som följer:

    130 kg strimlad falukorv
    110 l köttbuljong
    40 l mjölk och grädde
    8 kg vetemjöl
    10 kg hackad gul lök
    4,5 kg tomatpuré

    Måntro vem som ska hjälpa mig att hacka löken?


  10. Jag blir så trött på…

    november 19, 2009 by mammispammis

    Jag blir så trött på:

    • Dessa avklädda sångerskor som uppträder i sina musikvideos på MTV! Fy sjutton så synd jag tycker om barn/ungdomar som matas med dessa ”ideal”.
    • Alla som sitter med fötterna på sätet i bussen! Vem sjutton skulle själv vilja sätta sig på en plats där ett par leriga fötter nyss har vilat?
    • Att folk inte fattar att när alla sittplatser på bussen är upptagna går man och ställer sig LÄNGST BAK och inte LÄNGST FRAM!
    • Att busschaufförerna när ovan nämnda situation uppstår inte ryter till i högtalarna och uppmanar folk att gå LÄNGST BAK i bussen!
    • Mesiga föräldrar som inte vågar säga till sina ohängda små barn – hur sjutton ska det bli när ungarna blir tonåringar?
    • Gamla människor som tror att det är okej att fnysa och kasta ur sig otrevligheter till ungdomar bara för att de är just ungdomar.
    • Att längta efter IKEA och inse att det aldrig kommer att byggas någon butik här i stan.
    • Våra högljudda grannar som inte tycks förstå att man kan PRATA med varandra i stället för att hela tiden SKRIKA.
    • Att alla ska prata om svininfluensan.

    Så där ja, nu känns det bättre.