Igår när jag hämtade dottern på fritids och vi promenerade hem i det fina höstvädret sa dottern glatt ”Vad ska vi prata om?”. Och den frågan var liksom så träffande på något vis, hon har blivit precis som sin mamma – en person som älskar att prata. Hon var tidig med talet, kunde snabbt en massa ord och ordförrådet har under åren ökat i en rasande takt. Till stor del kan vi tacka alla böcker vi och hon läst sedan hon var pytteliten för det, men sedan har hon ju också mig som mor.
Jag har alltid tyckt om att prata, massor. Ibland försöker jag faktiskt lägga band på mig själv och tänka att nu ska jag försöka vara lite mer tystlåten emellanåt, men det håller aldrig länge. Det liksom bara bubblar ur mig och jag hittar ingen stoppknapp. Jag förstår ju att alla kanske inte uppskattar pratglada människor och kanske ibland skulle föredra att jag höll snattran en stund, ingen har sagt något om det, men de kanske tänker desto mer. Jag omger mig ofta också med dem som är likadana som jag och i sådana sällskap trivs jag riktigt bra. Jag tycker att det ger väldigt mycket att sitta och konversera och stöta och blöta saker som händer i livet, det kan vara allt från något man läst i tidningen, något man sett på vägen till jobbet, hört på radio, tankar och funderingar. Väldigt tystlåtna människor kan ibland göra mig lite rädd, de är ju så inneslutna och jag har inte en aning om vad de tycker och tänker. Medan pratsamma människor ofta är som en öppen bok, de formulerar alla sina tankar i ord och då vet jag ju på något vis vart jag har dem.
Min bästa väns mamma var en sådan människa, hon pratade och pratade, var i princip aldrig tyst. Men en dag tystnade hon för gott, 39 år gammal fick hon en stroke och har sedan dess inte kunnat säga ett enda ord – ej heller få ner orden på pränt. Det är nu ungefär 25 år sedan och jag funderar ofta på hur det skulle kännas att aldrig mer få uttrycka sig till någon – tanken är fruktansvärd. Ikväll när vi satt och kollade på Idol här hemma sa dottern ”Mamma, visst är rösten det viktigaste man har?”. ”Njae”, svarade jag, ”det finns nog det som är viktigare”. ”Men då kan man ju inte säga dom saker man vill till andra människor” sa dottern. Och det är ju så sant som det är sagt.
På tisdag ska vi på utvecklingssamtal på dotterns skola och jag vet precis vad som kommer att bli sagt – att det går jättebra för henne i skolan, hon är duktig och hänger med, men….hon pratar lite för mycket på lektionerna. Och visst har jag hört det förr – vartenda år som vi hade våra kvartssamtal (som det hette på den tiden) under min skoltid. Jag var en riktig surrkuse, ville vara med när det hände något, berätta en massa saker och det var svårt att hålla allt det där inne tills på rasterna. Så att dottern har blivit likadan förvånar mig inte på något vis, jag känner igen det så väl och förstår henne helt och fullt – även om jag så klart också vet att man inte ska störa andra utan låta dem få den arbetsro de behöver.
Men i min värld är det nog snarare så att ”Tiga är silver och tala är guld” i stället för tvärtom – bara man ger plats åt andra också och är beredd att lyssna på vad de har att säga.
