Idag är det Allhelgona – egentligen en helt vanlig dag för mig, för jag har aldrig liksom förstått varför just den här dagen, bara för att det står i almanackan, ska vara den dagen som jag ska tänka på mina döda. Jag tänker ju på dem en massa andra dagar på året, när andan faller på liksom. Kanske beror mitt ointresse av denna dagen på att jag inte bor i närheten av deras gravar, men gravplatsen har heller aldrig varit viktig för mig. De här människorna finns inne i mig, i mina tankar och i mitt hjärta, inte nergrävda i en grav på en kyrkogård någonstans. De finns på mina foton och i mina samtal med andra som stått dem nära – det är så jag vill minnas dem.
Men nu blev det ändå så att jag kom att tänka på dem just idag – Allhelgona – bara för att jag skrev dessa rader. Så idag tänker jag alltså på mormor - den mest fantastiska och unika människa som jag någonsin mött, morfar - som jag inte fick ha så länge i livet, Tina – min barndomsvän som för 10 år sedan inte orkade leva längre, Tomas – min första kille som jag var ihop med hela 6:an och Daniel – roligaste killen i klassen. Det här är människor som jag är så himla glad över att jag fått ha i mitt liv, några av dem alldeles för kort tid dock.
Ikväll ska jag gladeligen ta emot alla Halloweenfirande fantasifullt utklädda barn och låta dem tömma vår stora godisskål – jag tror inte att varken mormor, morfar, Tina, Tomas eller Daniel har något emot att de spökar lite grann för oss, tvärtom!
