Det finns en del oanade talanger i mig – förvisso väl dolda och ej praktiserade på många år, men jag har i alla fall kunnat en gång i tiden. Det första är att jag har dansat menuett! Hur många i min ålder, från min del av världen (Norrbotten) har provat det, tro? Det andra är att jag i princip är utbildad hemmafru, vilket för alla initierade måste framstå som helt ofattbart – men det är så sant som det är sagt.
När jag gick i 9:an och det var dags att fundera över framtiden var det många i min klass (speciellt tjejer) som inte hade någon större lust att plugga vidare och jag var en av dem. Men med lite påtryckning av mina föräldrar insåg jag att det kanske ändå inte skulle vara så dumt att göra någonting annat än ställa mig till arbetsmarknadens förfogande så jag och kompisarna pratade ihop oss lite grann om vad vi ville göra. Någon plugglinje var inte att tänka på, det var vi alldeles för skoltrötta för. Vi var sugna på äventyr av något slag och vad kunde väl då passa bättre än att söka till en skola på annan ort, så man fick bo på internat? Då fanns det tre alternativ att välja på i Norrbotten, lanthushållsskola i Tornedalen, Piteå eller Boden och där blev valet väldigt enkelt – Boden så klart! Vad är väl mer spännande för 16-åriga tjejer än att få bo på en internatskola i Boden – Sveriges största militärstad (på den tiden)? Sagt och gjort, inträdespoängen var allt annat än höga, så vi sökte dit och kom in – äventyret kunde börja. Nu när jag tänker på det så låter det som att jag är typ 100 år – lanthushållsskola, så förlegat. Men det hände faktiskt i slutet på 70-talet så riktigt så gammal är jag ändå inte.
Våra föräldrar tyckte förstås att det lät väldigt rejält och bra, flickorna skulle gå på en skola där man fick lära sig laga mat, städa, väva och sy – helt perfekt. Men ämnena var så klart inte det vi lockades av, nej det var det ljuva livet på egen hand. Varje söndag kväll tog vi tåget till Boden och varje fredag åkte vi tåget hem till Luleå för att tillbringa helgen hemma hos föräldrarna (eller rättare sagt på stan med kompisarna).
Det här året var ett av de kanske mest roliga åren i mitt liv – allt var bara så himla roligt. Det var ganska lite teoretiska lektioner, mest praktik och vi skojade och svamlade och hade skoj mest hela tiden. Rektorn på skolan var en sträng dam (ryktet gick att hon jobbat som guvernant på Buckingham Palace, vilket jag ej har det minsta belägg för om det är sant eller ej). Det enda hon undervisade i var gymnastik och det var där menuetten kom in i bilden. På fullt allvar slog tanten på en skiva med gammal barockmusik (eller vad det nu kan ha varit) och lärde oss stegen i menuett. Vilken syn det ska ha varit – typ 15 stycken 16-åriga tjejer iförda köksklänningar och huckle på huvudet som skrattande stapplade omkring med allt annat än nätta steg samtidigt som en pryd dam med knälång marinblå kjol och ordentligt knäppt blus försökte styra upp det hela! I mitt minne var det det enda vi gjorde på våra gymnastiklektioner, men det var nog inte hela sanningen, förmodligen gjorde vi en del andra saker också.
Det var så klart besöksförbud på själva internatet, endast föräldrarna var välkomna dit. Ville vi ha ”manligt” besök fick vi ta emot det i den andra byggnaden på gården där det fanns någon typ av sällskapsrum som man skulle hålla till i, om jag inte minns fel så var det onsdagskvällar som var besökskvällar. Nu var det väl så att vi inte brydde oss speciellt mycket om regler och vi listade snabbt ut ett sätt att smyga in killar på rummen – via brandstegen! Och killar rådde det ingen brist på, hela stan var ju full av dem – militärer från Sveriges alla hörn. Meningen var att vårt internat skulle bevakas av en Securitasvakt som kom vid en speciell tid varje kväll, han skulle se till att inga obehöriga befann sig i huset. Men han var väl kanske inte den som tog den uppgiften på allra största allvar, nej han var en ung kille som tyckte att han hade världens bästa jobb – han vaktade dels på vår skola och dels på sjuksköterskeutbildningens internat – så han glassade mest omkring. Såg han någon av de killar som vi smugglat in vände han bara bort huvudet och sa att hans tystnad kostade en kopp kaffe – så det blev många koppar kaffe kokade i vårt lilla kök.
En sak som jag minns lite extra är när jag och en annan tjej på skolan kom på en inte allt för intelligent sak. Vi funderade över hur brandlarmet fungerade ochville testa det. Det fanns rökdetektorer i taket och vi kom på den ”smarta” idén att ta en stol, ställa oss under en av detektorerna med en tändare och elda. Det dröjde inte allt för länge tills larmet satte igång och som det tjöt! Plötsligt kom det tjejer rusande från vartenda rum, de sprang huller om buller, ut ur rummen, in igen för att rädda än det ena, än det andra. Rektorn kom springande med världens största nyckelknippa och uppmanade alla att utrymma huset. Jag och kompisen skyndade oss att ställa undan stolen som vi använt och sprang ut vi också. Vi gömde oss i buskarna för vi höll på att skratta ihjäl oss, förmodligen var vi aningen chockade över vad vi hade ställt till med. Värst blev det när vi hörde utryckningsfordonens signaler, två brandbilar, en ambulans och en polisbil kom till platsen – då kände vi oss nog ganska små och eländiga faktiskt. Vad hade vi ställt till med?
Ett par dagar senare kom rektorn in i vårt klassrum, i handen höll hon…..en rökdetektor! Med allvarlig min tittade hon sig runt omkring och sa ”Brandkåren har undersökt alla dessa och på den här kan man se att plasten har smält lite, det måste betyda att någon av er har eldat under den”. Att vi inte dog! Och att inte rektorn – och alla andra – kunde se på våra ansiktsuttryck och ansiktsfärg att det var vi som var de skyldiga! Herre Gud så pinsamt det blev, och ännu värre blev det då rektorn sa att en sån där utryckning kostar pengar och om inte de skyldiga anmäler sig så får hela klassen vara med och dela på utgiften. Plötsligt förstod vi att vårt ”lilla” upptåg inte var så himla oskyldigt och litet, nej det var nog ändå ganska allvarligt.
Vi pratade en del om hur vi skulle göra och insåg att vi nog var tvungna att erkänna, vi kunde ju inte låta alla andra oskyldiga tvingas betala för det som vi ställt till med. Men så var det som att allt rann ut i sanden, ganska plötsligt bestämdes det att rektorn skulle sluta (har ingen aning om det var hennes eget val eller vad som hänt) och vi fick en ny och sedan hörde vi inget mer om det där. Så vi behövde inte ge oss till känna, teg och led och skämdes och berättade inte för någon att det var vi som gjort det förrän långt senare. Till vårt försvar kan jag nog bara säga att vi aldrig hade trott att det skulle dras igång en så stor karusell bara för att larmet gick, vi hade i vår enfald tänkt oss att det kanske gick ett larm till rektorn och sedan inget mer – inte att det skulle bli värsta pådraget med brandbilar och ambulans!
Hur som helst, det hände många roliga saker under det där året och även om det inte blev någon husmor av mig så var det lärorikt för mig att få bo hemifrån. Dessutom träffade jag flera stycken där som blev vänner för livet och bara det är ju värt hur mycket som helst. Efter det här året fick jag läslusten tillbaka och fortsatte vidare på gymnasiet till mina föräldrars stora glädje.
