50-årskris?

Jag är fast i dokusåpans träsk, speciellt ett program fascinerar mig något oerhört – LA ink. Det är så roligt att se vilka konstnärssjälar som jobbar där och hur oerhört duktiga de är – varenda tatuering blir ett magnifikt konstverk. Och det är en ganska ny upptäckt för mig, att det faktiskt handlar om riktig konst.

Jag är uppväxt i en tid då tatueringar sågs som något som kåkfarare, sjömän och pundare utsmyckade sig med. Halvtaskiga, fula tatueringar; luffarprickar eller ”LOVE” ”HATE” på knogarna var det man mest såg. Jag kan inte ens minnas att jag under min tonårstid, och en tid därefter också för den delen, såg någon enda tjej som hade en tatuering – det var nog högst ovanligt. Men nu är det ju lite annorlunda, var och varannan människa tatuerar sig, både gamla och unga, tjejer och killar och det har ingenting att göra med vilken samhällsklass man tillhör. Från början när jag såg tjejer som tatuerade sig blev jag nästan förskräckt, det var väl mina gamla fördomar som vaknade till liv och jag tyckte mest att det såg illa ut och tänkte på hur det skulle se ut när de blev gamla och skrynkliga. Men den dagen alla som är unga nu blir gamla och skrynkliga kommer det ju inte att vara någon som höjer på ögonbrynen för att de har tatueringar både här och där.

I mitt tidigare arbete träffade jag en gammal kvinna ganska ofta, ibland flera gånger i veckan. Så hade jag inte sett henne på ett tag och när jag sedan såg henne igen märkte jag att hon hade en ganska stor tatuering på framsidan av ena underarmen! Damen var väl i 75-årsåldern någonting och det är ju inte helt vanligt att kvinnor i den åldern gör sin första tatuering, men det hade hon gjort. Hon var så stolt över den och så sa hon ”Nu har jag uppnått en så pass mogen ålder att jag vet vad jag gör så därför var det ingenting att fundera på när jag kände att jag ville ha en tatuering. Dessutom har jag satt den på underarmen och inte på axeln eller något annat gömt ställe, för jag vill ju faktiskt se den själv”.

Och nu är det faktiskt så att jag själv har uppnått den aktningsvärda åldern av 47 år och inser att jag faktiskt vet vad jag gör – jag ska skaffa mig en tatuering! När och vad vet jag exakt inte, men att den ska sitta på min hand eller underarm är ett som är säkert – för jag säger precis som tant Harriet ”Jag vill ju se den själv”. Jag gör den inte för någon annan utan för mig själv.

Dottern är eld och lågor över mitt beslut och hon kommer med diverse tips. Jag vill ha något som påminner mig om henne och då kom jag att tänka på en olivkvist – för hon är fullkomligt galen i oliver och har så varit sedan hon var 2 år. Så kanske det blir en sådan…vi får se. Jag har inte kommit så långt i dessa funderingar mer än att jag kollat upp ett par tatuerare här i stan och en i Sthlm som jag vet är riktigt duktig. För någon resa till Los Angeles blir det inte i alla fall.