Nu är det gjort – min pappa är opererad och det känns som att vi kan andas ut. Visst, det är en lång väg kvar men han har redan kommit en bit på väg. Det är ganska fascinerande att man kan åka hem mindre än en vecka efter en så stor operation. Tre stycken stora kranskärl är utbytta, hans hjärta har varit avstannat och nedfruset i 2½ timmar och här är han nu, på benen, pratar och uppför sig nästan precis som vanligt – helt otroligt! Han är ju ändå snart 82 år, så farhågorna fanns så klart att han inte skulle fixa ett så stort ingrepp. Men det gjorde han – still going strong!
Vilken fantastisk utveckling läkarvetenskapen har haft egentligen. Numera är kranskärlsoperationer, hjärtklaffsbyten m.m rutiningrepp, flera tusentals människor gör sådana operationer varje år. Men hur var det förr? Och hur var det för den som opererade och den som blev opererad allra första gången? Det är en fascinerande tanke att allting någon gång har skett för första gången. Hur kom det sig att någon lokaliserade blindtarmen som boven vid blindtarmsoperationer? Det var ju innan röntgenutrustningen fanns. Och hur kom någon på att man kan operera bort blindtarmen därför att den inte fyller någon funktion? Hur många gick åt i alla dessa försök som sedan resulterade i de operationsmetoder som sedan blev kända och användbara?
Hur som helst – idag sänder jag en tacksamhetens tanke till Ellis DeBakey som år 1958 var den förste att framgångsrikt utföra en bypassoperation. Och så ser jag fram emot att få ha min pappa kvar många år till!
Ja, visst är det fantastiskt vad de kan göra idag.. Och så skönt att allt gick bra för din pappa, han kommer att bli som en ”ungdom” igen..
) Kram!