Tänk vad man tar vissa saker för givet, eller egentligen nästan allting. Hur ofta stannar man egentligen upp och ser sig omkring och tänker ”Fan vad bra jag har det”? Inte vidare ofta i mitt fall kan jag säga. Det är ju inte ens självklart att leva och vara frisk, ha familj, vänner, jobb etc.
Just idag har jag faktiskt stannat upp och funderat över livet och döden och vad jag har och vad jag kan mista. Verkligheten kröp liksom inpå mig på ett sätt som den kanske inte gjort på länge. Det handlar om mina föräldrar, och framför allt då om min pappa. Väldigt överraskande fick han för bara ett par veckor sedan veta att han alls inte har den goda fysik som alltid förknippats med honom. Visst han är en man på snart 82 år så han springer ju inte precis några maror eller så, men för sin ålder har han alltid varit väldigt pigg och vital. Men, som sagt, för inte allt för länge sedan fick han då beskedet att han måste genomgå en större kranskärlsoperation. Jag vet att det här är en rutinoperation nu för tiden och att de allra allra flesta klarar den bra. Men samtidigt kryper ett obehag över mig och jag är rädd, rädd för att han inte ska överleva operationen och att mamma därmed också blir ensam.
Idag lades han in på sjukhuset och i morgon sker operationen. Jag var upp till honom och mamma (som troget suttit vid hans sida hela dagen på sjukhuset). Han var där för inskrivning och förberedelser inför operationen och vi satt i dagrummet och pratade en stund innan det var dags för mig att åka hem. Samtalet var ganska alldagligt, jag såg att min vanligtvis glada och skämtsamma pappa hade ett allvar över sig, som jag inte sett så ofta förr. Han pratade om att det här ska nog gå bra och jag svarade med att det är klart att det gör. Ingen ville skrämma upp den andra. Att sedan resa mig upp från stolen och säga hej då och lycka till var ingen enkel sak, jag fick bita ihop för att inte visa hur rädd och ledsen jag var. Antagligen kände han ungefär detsamma.
Nu sitter jag här och tänker på hur självklart det alltid har varit för mig att ha mina föräldrar omkring mig. Vi har ofta bott ganska långt ifrån varandra sedan jag flyttade hemifrån, men de har ändå alltid funnits där för mig, ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara sätt. Vi har pratat med varandra i stort sett varje dag och nu när vi bor i samma stad ses vi flera gånger i veckan. När det nu slår mig att de en dag inte kommer att finnas i min närhet gör det så ont i mig och jag har svårt att ens tänka den tanken.
Jag har inte sagt till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig, aldrig någonsin tror jag att jag har gjort det. Varför inte det då? kan man undra. Kanske för att jag aldrig tidigare har tänkt att det kanske en dag är för sent, kanske har jag alltid trott att jag hinner…än ska de ingenstans. Kanske har det bara varit så självklart att de finns. Men nu börjar jag vakna upp och inse att ingenting är för evigt – de är gamla och har inte all evighet kvar att leva.
Samtidigt som min själviska oro över att förlora min pappa nu så infinner sig också en oro för min mammas skull. Hur blir livet för henne om han inte klarar av det här? De har alltid varit så nära varandra, alltid tillsammans, upplevt så många saker och haft så trevligt tillsammans. Deras tid får inte vara över ännu, de har massor kvar att göra – de var ju nyss i fjällen och hade en fantastisk vecka och har redan bokat in samma stuga till nästa höst igen! Snälla någon (vore ju förmätet av mig att be till Gud) gör så att pappa klarar det här och att de kan se fram emot många härliga stunder tillsammans.
När jag satt och tänkte på det här började plötsligt Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” spelas i mitt huvud. Tänkvärd text….Även om den sjungs på danska tycker jag att det här är en alldeles fenomenal tolkning av den låten http://www.youtube.com/watch?v=HU9yu36O0ug
