Det enda jag vill ha runt omkring mig där jag bor är lugn och ro – och självklart trygghet för dottern. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men sedan i våras förändrades förhållandena här på gården i samband med att vi fick nya grannar. När man har det lugnt och tryggt omkring sig reflekterar man kanske inte så mycket över det, utan det blir bara en självklarhet, men så händer det som hände oss och vips blir livet här hemma lite mindre angenämt.
Det är inga (vad jag vet) missbrukare som flyttat in, ej heller några partynissar utan en småbarnsfamilj. Problemet med dem är att de verkar vara i total avsaknad av hänsynsfullhet, tar ingen som helst notis om att deras sätt att leva och vara kan bli störande för omgivningen. Tidigare har det ”bara” varit deras störande sätt att leva (skriker och gapar, smäller i dörrar tidigt som sent, kör in bilen på gården och tutar även om det så är mitt i natten, ställer ut sopor som sedan sprids runt i området av alla fåglar, låter 3-åringen springa vind för våg och ”knycka” leksaker från andra barns gårdar, stundom spelar så hög musik att det skakar i väggarna), men igår hände något som skapade en känsla av otrygghet också. Det bonkade och bankade inne hos dem och vi i vår naivitet trodde att de flyttade omkring möbler, ända tills polisen körde in på området och gick in till dem. Då förstod vi att det var något mycket allvarligare än möbelflyttning som pågick, någon slogs där inne!
Goda grannar är underskattade!
Åh shit, läskigt! Ja, grannar är viktiga, speciellt om de bor nära!
Sv: Ja, det är roligt att hjälpa henne att jaga rätt på passande saker och kläder i lite retrostil. Hon har en stark självkänsla och vågar sticka ut.. hon har på sig det HON tycker är snyggt.. vad andra tycker skiter hon i!! Önskar att jag själv vore mer sådan!
)