Ibland känner jag en sådan längtan härifrån så det nästan knyter sig i magen. En längtan att bo någonstans där jag trivdes som allra mest, där jag har mina ”riktiga” vänner, de där som man bara kan ringa och säga ”Ska vi träffas och gå och fika en stund” eller som ringer mig och säger detsamma. De som jag har som mina allra bästa vänner bor långt bort, vi träffas som mest en gång/år och ibland inte ens så ofta. Vi har så klart kontakt på telefon och mejl, men det blir ju inte detsamma. Det skulle vara så skönt att ha dem här, bestämma en träff, sitta tillsammans och prata och skratta så man till slut får ont i magen. Jag saknar att ha någon i min närhet som känner mig innan och utan, som kan min historia, vet vad jag har i bagaget och som det inte behöver bli några konstigheter med. Någon som tänker att det skulle vara roligt att träffa just MIG just den här dan.
Nej, nu blev det lite ”tyck-synd-om-mig-aktigt” här, men för det allra mesta är det inte alls synd om mig. Men just nu känner jag att jag är i en liten svacka och skulle behöva ha lite roligt tillsammans med någon av de där superduperroliga väninnorna. Men jag har ju själv gjort mitt val, flyttat runt som en galning i hela mitt vuxna liv och lämnat en massa människor bakom mig när jag har gett mig iväg. Jag ångrar inte en sekund att jag levt som jag gjort, men ibland, som idag, känns det lite tungt att tänka på att det kunde ha varit annorlunda.
