Blåsningen

Det finns något som jag upplever som extremt störande – när filmer och böcker inte slutar som jag hade tänkt mig. Jag vill ha ett ordentligt slut, inte att det ska flumma iväg och lämna mig helt förvånad och utan att jag behöver sitta där med en massa obesvarade frågor. Det händer inte så ofta, men lite nu och då har jag råkat ut för det och hela upplevelsen blir liksom förstörd.

En gång för länge sedan hände det mig, det var när jag kollade på filmen ”Pensionat Oskar” av Jonas Gardell. En film som jag tyckte var helt lysande, men så kom vi till slutet – och jag fattade absolut ingenting. Jag grubblade och grunnade över vad sjutton Gardell ville ha sagt med slutet, men jag kunde inte komma fram till något. Så jag satte mig ner och letade fatt på hans hemsida, skickade ett mejl till honom och frågade hur han hade tänkt sig med slutet. Svaret jag fick blev förstås ”det är upp till var och en att själv tolka”! Inte blev jag klokare av det…

Senast jag hade en liknande upplevelse var igår. Jag och maken har följt serien ”Överlevarna”, den var väl sådär, inte någon exceptionellt bra serie, men vi följde den i alla fall och varje avsnitt som vi såg funderade jag över hur sjutton det skulle sluta. Så igår var det dags för sista avsnittet och jag tänkte att jag skulle få svar på mina frågor – men inte då! Satt som en fågelholk och bara gapade när slutvinjetten rullade. Här har jag bänkat mig i soffan flera kvällar efter varandra för att följa serien och äntligen få se hur den slutar och så blev det liksom ingenting. Helt abrupt var det slut, vad som skulle hända står skrivet i stjärnorna och jag känner mig helt blåst.

Nej, nästa gång jag ska börja kolla på någonting tror jag att jag ska kolla på slutet först och se om det är något att ha, om inte så skiter jag i allt ihop!