Så himla roligt det är att träffa folk! Jag har insett att en av de saker som ger mig allra mest i livet är just möten med andra människor. Det är skoj att prata om alldagliga ting, stora världsproblem, skvallra lite och bara utbyta tankar och funderingar. Självklart är alla människor inte lika roliga att prata med, en del undviker man helst, men de allra flesta har någonting att säga som är viktigt, roligt, tänkvärt etc.
Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.
Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!
Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.
Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.
Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!
Just nu är det ett väldigt tjatande och gnatande här hemma om att skaffa ett djur. Det tjatet har i och för sig pågått i ganska många år, men nu på senaste tiden har det blivit allt mer frekvent. På önskelistan inför födelsedagen hade dottern skrivit upp alla möjliga tänkbara djur; häst, hund, katt, marsvin, hamster, ödla, orm och till och med fiskar. Och till hennes stora besvikelse blev det varken det ena eller det andra.
Jag undrar jag om det kanske vore läge för mig att gå på någon slags terapi. Jag har en rädsla som jag inte tror att jag delar med så många andra i världen, och som det knappast finns något namn för, jag är nämligen rädd för – nunnor! Nu är ju det här inget större problem, för det vimlar ju inte precis omkring en massa nunnor på gator och torg hur som helst. Nej, de är ganska så osynliga – som tur är för mig. Här i Norrland vet jag inte om jag någonsin sett en enda nunna, men när jag bodde i Stockholm hände det lite nu och då. Och när jag stöter på dem går det kalla kårar utmed min rygg, en olustkänsla väcks i mig och jag mår faktiskt riktigt dåligt.
Bägge mina föräldrar har förärats med guldklocka på sina arbetsplatser. Båda två har dessutom endast haft en och samma arbetsgivare under hela sitt yrkesverksamma liv – staten. Mamma jobbade på Televerket och pappa på SJ. Båda två började arbeta i tidig ålder, hade inte någon speciell utbildning innan dess utan bara vanlig grundskola. De har kunnat avancera på sina arbetsplatser genom att gå kurser och internutbildningar och har haft riktigt bra arbeten bägge två.
Jag har följt 
Ibland känner jag en sådan längtan härifrån så det nästan knyter sig i magen. En längtan att bo någonstans där jag trivdes som allra mest, där jag har mina ”riktiga” vänner, de där som man bara kan ringa och säga ”Ska vi träffas och gå och fika en stund” eller som ringer mig och säger detsamma. De som jag har som mina allra bästa vänner bor långt bort, vi träffas som mest en gång/år och ibland inte ens så ofta. Vi har så klart kontakt på telefon och mejl, men det blir ju inte detsamma. Det skulle vara så skönt att ha dem här, bestämma en träff, sitta tillsammans och prata och skratta så man till slut får ont i magen. Jag saknar att ha någon i min närhet som känner mig innan och utan, som kan min historia, vet vad jag har i bagaget och som det inte behöver bli några konstigheter med. Någon som tänker att det skulle vara roligt att träffa just MIG just den här dan.
Det är mycket nu! Mitt huvud har liksom varit fullspäckat med en massa måsten och kom ihåg och jag märker att det har blivit lite överhettning. Förvirringen är liksom total emellanåt och jag minns varken det ena eller det andra. Härom dagen hittade jag en lapp i väskan där det stod 28/9 16.30 och jag har inte en aning om vad det handlar om! Sitter någon någonstans och väntar på mig då? Jag lär väl bli varse efteråt om det var så att jag har någon tid inbokad med någon. Igår fick jag veta att jag bokat in mig på två möten samtidigt idag…så kl 12.30 satt två olika gäng och väntade på mig – som tur är var de i samma lokaler så jag kunde springa emellan lite grann.
Det enda jag vill ha runt omkring mig där jag bor är lugn och ro – och självklart trygghet för dottern. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men sedan i våras förändrades förhållandena här på gården i samband med att vi fick nya grannar. När man har det lugnt och tryggt omkring sig reflekterar man kanske inte så mycket över det, utan det blir bara en självklarhet, men så händer det som hände oss och vips blir livet här hemma lite mindre angenämt.
Vad är det som gör att vissa människor har en sån stark tro på Gud och andra inte? Har vi som INTE tror någon sorts immunförsvar mot tron och religionen? Eller kan också jag hamna där hän att jag plötsligt börjar tro på Gud? Nej, det har jag nog ganska svårt att förstå.