Den som har provat på att bo på en byggarbetsplats vet hur jag har det just nu – riktigt illa! Det är en stor ombyggnation på gång i området och nu känns det som om byggjobbarna är precis överallt; på taket, längs väggarna, på baksidan av huset, på framsidan av huset och inne i huset! Det är jord, sand och skruvar och skräp precis överallt, gräsmattorna är sönderkörda och man kan inte ha fönster eller dörrar öppna pga oljudet. Ventilationen är avstängd, så luften står stilla här inne och handdukarna i badrummet torkar aldrig. På taket spikas det, på grannens tak mitt emot spikas det och det hänger och klänger byggubbar precis överallt. Nu har de börjat komma in också. Vi har blivit tvungna att tömma tvättstugan på precis allt löst, torkskåpet är urkopplat och snart går inte tvättmaskinen att använda längre. Till veckan ska de borra hål i väggar och golv pga ny ventilation och då måste vi dessutom tömma hela klädkammaren på alla miljoner kläder och prylar som finns där – suck! Har ingen aning om vart allt ska rymmas, redan nu är halva vardagsrumsgolvet täckt med backar och grejer från tvättstugan.
Till råga på eländet passade dottern på att bli sjuk just idag så vi har varit tvungna att vara hemma med vattnet avstängt! Allt blir så mycket besvärligare när man inte bara kan slå på kranen eller dra i spolknappen på toaletten. Som tur är så var avstängningen aviserad så vi hade hunnit bunkra upp en hel del vatten till det nödvändigaste, men det blir så himla mycket jobbigare med allt i alla fall.
Det ska bli sååå skönt när det här är över och det är ju bara att bita ihop, allt blir ju mycket bättre sedan. Men just när man befinner sig mitt i det så känns allt bara så grymt jobbigt!
Vi har gjort det här förr. Då flyttade vi in till en helt ny stadsdel i Stockholm. Vi var inte de allra första som flyttade in i området, men näst intill. Så när vi kom dit var det verkligen bara en enda stor byggarbetsplats. Vårt hus var knappt klart, just bara så pass att det gick att flytta in. Det var mycket jobb kvar, vilket gjorde att vi ständigt hade ett jäkla liv i huset, det borrades, spikades och fixades överallt. Då var jag föräldraledig med dottern också, så vi var ju hemma en stor del av tiden och fick stå ut med eländet. Vägarna utanför var ej klara, hus byggdes upp runt om och det fladdrade byggplast överallt. Men det fanns en viss charm i det hela också, det rådde lite av nybyggaranda i området och alla som bodde där hälsade glatt på varandra.
Där vi nu bor kan man nog inte prata om nybyggaranda, dels är det ju inget nybygge de håller på med utan bara renovering och folk har bott här ganska länge. Dessutom verkar det som att de allra flesta mest bara är irriterade över att det görs – vi måste nog försöka påminna oss ibland om att det kommer att bli bättre – mycket bättre - än det var innan. Det är ju inte så att byggarna är här bara för att jäklas med oss – även om det kan kännas så när de sätter igång att banka och leva om klockan 07.00 en morgon när man är ledig…
