Härom dagen var vi några på jobbet som satt och pratade om en människa som oftast blir så himla arg när någon säger till henne att hon måste göra något som hon egentligen inte vill. Det kan vara små, självklara saker egentligen, men just det där att någon säger till henne gör att hon går i taket. Då sa den enda killen i sällskapet ”Hon borde ha fått göra lumpen”. Först var det ingen av oss andra som fattade vad han egentligen menade med det, men då förklarade han ”Ja, då hade hon fått lära sig ta order”. Och då gick det upp ett ljus för mig – det är ju så himla sant det han sa!
På de flesta arbetsplatser jag haft – och det är faktiskt väldigt många – så har det varit övervägande delen kvinnor som har jobbat. Och det har varit tjafsigt och gnälligt och många har klagat på chefen (som oftast också varit en kvinna) och ifrågasatt och varit misstänksamma som om de alltid trott att allt hon sagt och bestämt har varit mest för att jävlas med alla andra. De har haft svårt att ta till sig att chefen är chef och chefen har rätt att bestämma och när hon/han har bestämt något så är det bara att inse att det är det en chef är till för – att fatta beslut och bestämma. Jag har funderat en del över det fenomenet, varför det är så svårt att fatta att man måste lyda order, ibland gillar man besluten och ibland inte, det är liksom det som är grejen när man är anställd.
Nu gav min käre manlige kollega mig svaret – vi har inte gjort lumpen och därmed inte lärt oss ta order! Det är därför vi har en förmåga att tjafsa och ifrågasätta och inte bara säga ”Ok, jag hör vad du säger och jag gör det du ber mig”.
Jag har alltid haft svårt för att tala om eller visa för andra att jag är ledsen. Folk kan fråga mig hur jag mår och svaret blir nog alltid detsamma ”bra”. Och för det mesta är det ju bra, men så finns det dagar som det inte är det, då jag mår skit och är ledsen av en eller annan anledning – men på något vis har det nästan känts skamligt att erkänna. Man ska vara pigg och glad och inte belasta eller tynga andra med sina bekymmer, att tala om för någon att det är nåt som inte är bra är att blotta sig själv och kanske sina tillkommakortanden eller nederlag. När jag tänker efter låter det ganska osunt att tänka så, men det är nog mycket så jag är. Oftast är jag glad och mår bra, men jag – liksom de flesta andra – har också haft en och annan motgång i livet som har gjort att jag mått sämre. Det var speciellt under en viss tid tidigare i livet som jag inte alls mådde speciellt bra, men inte ens då tror jag att så många i min omgivning såg hur det stod till. Jag höll masken, var glad och skrattade och låtsades som att allt var precis som det ska.
Jag tycker så himla synd om de människor som aldrig lärt sig uppskatta läsandet! Jag har lite då och då stött på vuxna människor som i princip inte läst en enda bok i hela sitt liv och för mig är de nästan att betrakta som UFO:n, helt obegripliga. För mig känns ett liv utan böcker hur torftigt som helst, helt otänkbart. Tänk att aldrig få uppleva den där euforiska lyckan när man hittat en bok som inte går att lägga ifrån sig, som slukar en helt och hållet och som man inte vill ska ta slut, att aldrig få krypa in i en annan värld och leva sig in i de personer och omgivningar som beskrivs – så sorgligt.
Den som har provat på att bo på en byggarbetsplats vet hur jag har det just nu – riktigt illa! Det är en stor ombyggnation på gång i området och nu känns det som om byggjobbarna är precis överallt; på taket, längs väggarna, på baksidan av huset, på framsidan av huset och inne i huset! Det är jord, sand och skruvar och skräp precis överallt, gräsmattorna är sönderkörda och man kan inte ha fönster eller dörrar öppna pga oljudet. Ventilationen är avstängd, så luften står stilla här inne och handdukarna i badrummet torkar aldrig. På taket spikas det, på grannens tak mitt emot spikas det och det hänger och klänger byggubbar precis överallt. Nu har de börjat komma in också. Vi har blivit tvungna att tömma tvättstugan på precis allt löst, torkskåpet är urkopplat och snart går inte tvättmaskinen att använda längre. Till veckan ska de borra hål i väggar och golv pga ny ventilation och då måste vi dessutom tömma hela klädkammaren på alla miljoner kläder och prylar som finns där – suck! Har ingen aning om vart allt ska rymmas, redan nu är halva vardagsrumsgolvet täckt med backar och grejer från tvättstugan.
Min allra bästa vän – alla kategorier – har haft den dåliga smaken att bosätta sig väldigt långt härifrån. Hon bor i Grekland sedan många år och det stora avståndet mellan oss blev än mer påtagligt i och med att deras dator gick sönder. Usch, vad handikappad man blir…allt blir så mycket svårare. Det kanske bara är någon liten grej jag skulle vilja säga henne, då sätter jag mig inte precis ner med papper och penna och börjar skriva ett vanligt brev. Jag ringer inte så ofta heller, jag blir lite dumsnål när jag tänker på att göra det – trots att det egentligen inte är så dyrt längre att ringa utlandssamtal. Nej, då blir det som nu…jag sitter här och tänker på henne, blir lite småledsen över att hon är så långt borta och sedan går det över tills nästa gång.
Idag stod det om min arbetsplats i tidningen – och det var sannerligen inget positivt. Det känns trist att läsa om sånt som man vet inte riktigt stämmer, kritik mot personer som man vet försöker göra sitt bästa. Och hur ska det då inte kännas för den som är utpekad, även om den inte är namngiven?