Livets svåraste uppgift

Barnuppfostran – finns det någon svårare uppgift man kan få i livet? Jag tror banne mig inte det. Varje dag är en ständig kamp; gjorde jag rätt? fanns det något annat sätt att lösa konflikten? var jag för sträng? var jag för mesig? fattade jag fel beslut? Sedan gör det ju inte saken enklare att det finns en massa andra barn där ute, med föräldrar som tänker på andra sätt än oss och som fattar andra beslut för sina barn. Barn tycker att rättvisor är viktiga, det är orättvist om någon annan får något som man själv inte får. Att försöka förklara för en snart 8-årig tjej varför man fattar ett visst beslut är inte alltid enkelt, ibland förstår hon inte och ibland vill hon nog inte förstå.

Jag tror nog att det finns de som tycker att vi kanske håller E lite för hårt, medan vi kanske tycker att en del håller sina barn lite för löst. Alla gör ju efter sin övertygelse. Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt att E ska lära sig det sociala spelet, hur man umgås, hur man bemöter andra människor osv. Och jag har också resonerat som så att jag vill att folk ska tycka att det är trevligt att E kommer och hälsar på och inte gruvar sig inför hennes besök. Jag har haft människor omkring mig som haft tokvilda ungar och man har nästan haft ont i magen innan de har kommit därför att man visste att det skulle bli kaos här hemma – och så vill inte jag att det ska vara när vi ska hälsa på någon. Jag tror faktiskt inte att barn mår dåligt av att lära sig vara artiga och uppföra sig, tvärt om så tror jag att det kommer att följa med hela livet och man får lättare att anpassa sig i olika situationer. Men visst – när E är vuxen kanske jag får höra ett och annat sanningens ord om hur stränga och hemska vi har varit…

En liten solskenshistoria på det här ämnet:

Förra veckan var vi i Sthlm och gick på kvällen på restaurang på Östermalm. Vi var fyra vuxna och två barn. När vi precis hade satt oss kom ett medelålders par in och skulle få ett bord, men när de blev hänvisade till ett bord nära oss ville de flytta lite längre ifrån (efter att ha kastat en blick mot barnen). Nåväl, vi åt vår mat och sedan var det dags att gå därifrån. När jag passerade bordet där det medelålders paret satt stannade mannen mig och sa ”vilka trevliga barn ni har”, ”jaha, tycker du det” svarade jag lite förvånat, ”ja, och det är inte ofta man möter på sådana”. De hade nog förväntat sig att dessa två barn skulle leva om och störa inne på restaurangen och när det inte blev så blev de positivt överraskade. Det var roligt både för oss föräldrar och för barnen att höra.