Vad många människor man mött i livet, en del har gjort starkt intryck och andra inte. En man som jag tänker på ibland var en hastig bekantskap på en tågresa. Han var väldigt speciell, men mycket klok.
Jag och kompisen A-L hade varit på en längre resa i Grekland. Hemresan skedde via tåg och unga och inte speciellt ekonomiska som vi var hade vi förstås spenderat upp alla pengar innan vi kommit hem. Tågresan blev ganska dryg eftersom vi var i stort sett panka och inte hade råd att köpa så mycket att äta.
Någonstans i Danmark klev en väldigt storvuxen, rödbrusig man med grått halvlångt hår ombord på tåget. Han var iklädd en lång vargpäls, hade guldringar på nästan alla fingrar, stor guldklocka, guldkedjor runt både handleder och hals. Till vårt stora förtret slog han sig ner bredvid mig och A-L och så började han snacka. Han pratade och pratade, högt och ljudligt, gestikulerade med händerna och drog till sig allas blickar. Och där satt vi, 19 år gamla, och tyckte att det var väldigt pinsamt. Men vi var välartade norrländska flickor som artigt svarade på tilltal och låtsades som om vi uppskattade hans sällskap.
Efter en stund bad mannen oss följa med honom till restaurangvagnen. Vi tackade nej och han ville veta varför. Vi förklarade för honom att vi hade spenderat i princip alla våra pengar och därför inte kunde följa med honom. Mannen svarade då att han självklart skulle bjuda oss på något, men vi avböjde. Han insisterade och till slut följde vi med – hungern tog över. Väl inne i restaurangvagnen slog han sig ner vid ett bord, gav oss några hundralappar och bad oss köpa en öl till honom och något att äta till oss. Det här kändes oerhört genant för oss, att ta emot pengar från en främmande man, men vi köpte hans öl och valde det billigaste vi kunde hitta till oss själva – varsin kanelbulle och varsitt glas mjölk. När vi kom tillbaka till bordet skällde han åt oss för att vi inte tagit något rejälare och pengarna som blivit över när vi handlade räckte han tillbaka till oss och ville att vi skulle ha. Vi ville absolut inte ta emot några pengar, men han envisades och sa ”En gång i min ungdom rymde jag hemifrån utan några pengar på fickan. Jag fick då hjälp av en äldre man och kvinna och lovade mig själv att om jag någon gång möter någon som behöver min hjälp ska de få den, så därför vill jag att ni tar emot dessa pengar och tänker på mig om ni träffar på någon nödställd”. Vi svalde vår stolthet och tog emot pengarna. De pengarna räddade oss i vår fortsatta resa, vi hade ju en bit kvar och fick råd att köpa både middag och frukost innan vi var hemma igen.
Året därefter åkte vi till Grekland igen för att jobba. Så en dag gick ryktet att det fanns en svenskt par med en liten bebis där och de hade blivit av med alla sina pengar och hade inte ens råd att köpa mat och blöjor till sitt lilla barn. Plötsligt kom vi att tänka på den danske mannen och hans ord – nu var det vår tur att betala igen. Så vi sökte upp den lilla familjen, följde med dem och handlade blöjor och barnmat och så fick de lite pengar att klara sig med tills de skulle få pengar skickade från Sverige. Självklart berättade vi om den danske mannen och bad dem att tänka på honom och oss om de i framtiden skulle stöta på någon annan som behövde hjälp.
Förhoppningsvis kom de ihåg den kloke mannens devis och förde hjälpen vidare till någon annan, som i sin tur hjälpte någon som hjälpte någon… Om vi alla kunde vara lite mer som honom och tänka på våra medmänniskor vore väl världen ändå en så mycket vackrare plats.
Jag ryser! Så häftigt.