En gnutta vänlighet

Tänk att man kan jobba på samma arbetsplats i nästan hela sitt vuxna liv utan att egentligen vet vad de andra tycker om en. Vi är nog väldigt dåliga på att bekräfta våra kollegor, berömma dem när de gör något bra, låta dem veta att man tycker om att jobba tillsammans med dem osv. Den här tanken slog mig faktiskt inte förrän jag började mitt senaste arbete då jag hamnade i lite av en livskris. Jag hade i flera år arbetat inom en annan bransch, på en arbetsplats där jag var någon som man räknade med, jag hade ansvarsområden och visste att jag var duktig i mitt arbete. Så bestämde vi oss för att flytta upp till norr och därmed avslutade jag också det jobbet och den ”karriären”. Jag visste att jag inte skulle kunna få ett lika bra jobb här uppe inom samma bransch som jag då arbetade inom utan att jag skulle gå tillbaka till mitt tidigare yrke.

Sagt och gjort, jag sökte mig till sjukhuset och började jobba där. Dagarna gick och jag kände verkligen att jag var absolut ingen alls. Ingen var glad att det just var jag som var där, det enda som gladde dem var att jag hade börjat lagom till semestern så att de skulle få sin ledighet. Men vem som sedan täppte till luckorna spelade mindre roll. Det var en besynnerlig och jobbig känsla att inte känna sig uppskattad eller behövd. Ingen frågade mig om någonting, jag var ju ny och kunde i princip ingenting om rutiner etc. Jag kände mig verkligen anonym och det var inte många som frågade hur jag hade det eller vad jag hade gjort i helgen eller sådana där vänskapliga frågor som jag var van vid från min tidigare arbetsplats. Till slut fick jag nästan ont i magen av blotta tanken att jag skulle till jobbet nästa dag igen, jag pratade med min man och sa att jag faktiskt inte visste om jag ville jobba kvar där längre än just över sommaren som var mitt första förordnande.

Jag gick till jobbet och tillbringade mina dagar där och kände mig som en liten grå mus som ingen såg. Man glömde bort mig till fikat (!), ingen frågade om jag ville hänga med på lunch – jag var verkligen INGEN ALLS. Men så en dag stannade chefen till i korridoren och frågade hur jag tyckte att det gick. Jag svarade lite svävande att det kändes lite svårt, att det var mycket att lära sig och att jag inte riktigt visste om jag kommit in i alla rutiner etc. Då sa hon till mig ”jag har pratat med dina arbetskamrater och de är sååå nöjda med dig och tycker att du är jätteduktig och att det är sån tur att vi fått dig hit”! Jag fick bekräftelse och behövde den så innerligt, jag som var så nära att ge upp, inte trodde att någon brydde sig att just jag var där.

Nu är jag inne på mitt femte år på samma arbetsplats och trivs som fisken i vattnet. Jag har berättat för mina kollegor om min hemska upplevelse i början och jag tror nog att de skäms lite när de hör hur mina funderingar gick och hur jag kände mig. De är jättetrevliga och vänliga människor, ingen av dem menade något ont på något vis, det vet jag. Men det var nog bara så att ingen riktigt tänkte på hur jag kände mig, att jag behövde lite uppmuntran och bekräftelse som ny.

Jag har i alla fall lovat mig själv att ingen annan som kommer ny till oss ska behöva känna samma sak. Det är jätteviktigt att de får känna att de är välkomna, viktiga och att just de behövs. Jag försöker också emellanåt komma ihåg att bekräfta mina arbetskamrater, att de ska få veta att de är duktiga, trevliga att jobba med osv, men jag tror inte att jag är så jättebra på det själv – det är lätt att glömma bort. Men jag SKA bättra mig, för det är väl ändå inte så svårt att säga ett trevligt ord, fråga hur någon mår, vad de gjort i helgen och berömma dem när man tycker att de har gjort något bra?

Nu när jag kommer tillbaka från semestern ska jag försöka se till att säga åtminstone något vänlig ord till mina kollegor varje dag – jag är ganska övertygad om att det även kommer att få mig att må bra!