Om jag bara var en kreativ person med entrepenörssinne så vet jag precis vad jag skulle göra – jag skulle börja designa barnkläder, och framför allt då flickkläder! Jag är så trött på att barnmodet följer det vuxna modet, lågt skurna byxor, tighta toppar osv.
Dottern föddes stor, hon var 57 cm lång och vägde 4.880. Hon har följt sin egen kurva och således alltid varit stor för sin ålder och det har sannerligen inte gjort klädinköpen enklare. Byxor har vi nästan alltid köpt på pojkavdelningen, de är mycket rymligare och framför allt är de högre. Hur tänker egentligen de som designar kläderna, undrar jag. Har de någonsin sett hur barn rör sig och leker? Knappast. Om de hade det skulle de inte ha tillverkat jeans som är så lågt skurna att man ser halva rumpan när barnet böjer sig fram. En dag när jag skulle hämta dottern på skolan såg jag en flicka som höll på att rita en hage, hon stod nerböjd och ritade med ena handen och höll fast i byxlinningen med den andra. Inte vidare praktiskt. Dottern vill numera själv att vi ska leta jeans till henne på pojkavdelningen för hon avskyr när jeansen är för låga och dessutom snäva. Men samtidigt är det trist att inte kunna köpa flickjeans som ofta har lite finare färger och dessutom broderier eller paljetter som hon tycker är snyggt.
Redan när dottern var ungefär 1 år kunde jag märka skillnaden mellan flick- och pojkkläder. Om man la en flicktröja ovanpå en pojktröja kunde man se att flicktröjan var mycket tightare än pojktröjan. Och inte sjutton kan jag tycka att kropparna på flickor och pojkar skiljer sig så speciellt mycket i den åldern!
Varför ska våra små tjejer gå omkring som små sexobjekt iklädda tighta toppar, bara magar och låga byxor? De är barn och borde så få vara. Barn är aktiva och rörliga och behöver kläder som är sköna att röra sig i, samtidigt som de så klart vill kunna känna sig fina.
Att vara 8 år och måsta känna sig tjock när man är i affären och provar top efter top som sitter alldeles för tight trots att man provar storlekar som egentligen borde vara för stora, är inte kul.
Vad många människor man mött i livet, en del har gjort starkt intryck och andra inte. En man som jag tänker på ibland var en hastig bekantskap på en tågresa. Han var väldigt speciell, men mycket klok.
Härom dagen när jag var till läkaren fick jag något att fundera över. Det är ju på något sätt mer regel än undantag att man inte blir inropad till läkaren i tid utan får vänta, ofta ganska länge. Jag är väl inte så jätteofta till läkare, men någon gång då och då händer det och jag har aldrig någonsin varit med om att få komma in i tid och aldrig har heller någon läkare bett om ursäkt för att jag fått vänta. Borde inte det höra till vanligt hyfs att komma med en liten ursäkt för att en tid som bestämts inte kan hållas? Det tycker i alla fall jag.
Jag läste i tidningen idag att fr.o.m 1 oktober ska alla landsting kunna erbjuda icke medicinsk omskärelse av pojkar. Detta till stor del beroende på att man vill undvika att ingreppet görs ändå och då av icke medicinskt utbildade personer.
Finns det alls någon människa som är fri från fördomar? Jag tror inte det. Även om vi vill tro att vi inte har några så smyger de fram när man minst anar det. Jag vill gärna se mig själv som vidsynt och fördomsfri, men med lite självrannsakan så inser jag snabbt att jag är långt ifrån sådan. När det kommer till vissa områden har jag förutfattade meningar och drar mina slutsatser, det kan exempelvis handla om religion och en och annan kultur.
Jag är närmast i chocktillstånd – 47 år gammal inser jag att jag inte alls känner mig själv! Jag har alltid sett mig själv som en ”icke-hamster” som slänger bort allt som är onödigt och bara sparar det nödvändiga. Men så fel jag har haft!
