Av en händelse hittade jag en hemsida där en mamma skriver om förlusten av sitt barn, hennes dotter tog sitt liv när hon var 14 år. Blotta tanken på att något sådant skulle kunna hända mitt barn gör så fasligt ont att jag inte vill tänka den. Hon är relativt liten än, men hon ska gå igenom många svårigheter i sitt liv – inte minst tonårstiden som ju inte är den allra lättaste för någon.
Min vän Tina valde också att avsluta sitt liv, hon var dock lite äldre – 35 år och småbarnsmamma. Hennes liv var kantat av svårigheter, en mamma som dog när Tina gick i 8:an, en tvillingbror som blev fast i tungt missbruk, en sambo – som var hennes livs kärlek – som lämnade henne för en annan när hon precis hade fött deras andra barn och en pappa som dog strax efter det. Alla vi som kände Tina älskade henne, jag glömmer aldrig hennes pigga ögon, snabba käft och ständiga leende. Men under ytan mådde hon inte bra, hon var fylld av sorg och förtvivlan, något som hon dolde så bra för sin omgivning. Hon sökte hjälp hos psykiatrin, men de hade inte tid med henne.
Ensam med sina tankar, sin hopplöshet och förtvivlan hängde hon sig – två små pojkar blev utan sin älskade mamma.
Hur många fler ska tvingas ta den slutgiltliga vägen ut ur sina liv innan våra makthavare förstår att psykiatrin behöver oändligt mycket mer resurser än de redan har?
Alltså vad du är duktig på att skriva! Aldrig funderat på att skriva en bok eller kanske en insändare?
Tack Eva! Det lustiga är att jag får mindervärdeskomplex när jag läser det du skriver! Vi kanske ska starta en FFIB!
Mindervärdeskomplex? Ofullständiga meningar om dans?
Helt klart med på en FFIB 