Det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att för alla under 20 år är Björn Borg = handväskor. För mig och många andra i min generation är Björn Borg en gammal idol, en levande legend, mannen som fick oss att lära oss tennisens alla regler och hänga med i hur man räknar poäng. Jag skiter väl i handväskorna!
Ikväll spelade vi Rita & Gissa med dottern och där fanns en kategori kända personer. Det var kört, hon har ingen aning om vem Nils Poppe, Åsa-Nisse, Sitting Bull, Snoddas, Rolle Stoltz, J.R, Lennart Hyland, Egon Kjerrman eller Zarah Leander är. Nu är hon visserligen bara 7 år och spelet är från 10 år och uppåt, men jag är helt övertygad om att inte heller en 10-åring har en susning om vilka dessa personer är. Man kan ju bara undra vilken ålder det är på de som har konstruerat det här spelet och hur de tänkte.
Kända personer kommer och kända personer går, en del blir historia och kommer antagligen att leva kvar i många generationer – men de jag ovan nämnt är nog ändå förgängliga. Dottern får väl ibland leva med att hon har relativt gamla föräldrar och med det följer också ett visst kulturarv. Mamma har haft Björn Borg och Ted Gärdestad som idoler och följaktligen vet hon också vilka det är. Jag har vid något svagt tillfälle försökt få henne att uppskatta min barndoms gamla barnprogram såsom ”Beppes godnattstund”, dock utan resultat. Hon var väl ungefär 2½ år och smet iväg från tv:n hela tiden och ville göra annat, jag försökte nästan tvinga henne att titta men insåg till slut själv vilket skräpprogram det faktiskt var. Det är klart att vi gillade det på min tid, vad hade vi för alternativ? Men inte är det något barn i nutiden som uppskattar att titta på en gammal gubbe i nattmössa som ligger och svamlar med en massa otäcka dockor!
Något som däremot kändes aningen märkligt var när dottern i ungefär 3-års ålder föll pladask för Peps Persson! Hon såg Robert Gustavsson göra en imitation av honom på Allsång på Skansen och blev fullkomligt galen i ”Oh boy”. Maken grävde fram en gammal skiva med Peps och sedan var det kört. Hon lärde sig texten på varenda låt och gick omkring och sjöng på ”Hög standard”, ”Rotrock”, ”Hyreskasern” osv. Sommaren efter det var lyckan total, då dök Peps Persson x 2 upp i Allsången, dels var det Robert Gustavsson och dels den alldeles äkta Peps. Dottern hoppade och tjoade och gallskrek ”pappa, ta kort på tv:n”. Det gick till och med så långt att hon ville ha en poster med Peps på, men av förklarliga skäl blev det ingen sådan – det var nog väldigt många år sedan det var någon efterfrågan på dessa.
Nu känns det ändå som att tiderna är lite annorlunda mot för då jag växte upp. Jag och mina föräldrar lyssnade aldrig på samma musik. De hade radion på och där spelades Kalle Jularbo, Jokkmokks Jokke, Jan Malmsjö, Siv Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Gunnar Viklund m.fl. Musik som jag känner igen och låtar som jag antagligen skulle kunna sjunga med i än idag – men inte sjutton gillade jag det då. Jag lyssnade på Sweet, Gary Glitter, Slade, Gilbert ‘O Sullivan (av någon outgrundlig anledning), diskomusik m.m och mina föräldrar kallade det för ”skrän”. Här hemma har vi också radion på nästan jämt och jag och dottern sjunger med i samma låtar, jag spelar hennes skivor och hon spelar mina. Det finns ingenting som jag tycker är ”skrän” och jag tror inte att hon tycker att så mycket av det jag lyssnar på är mossigt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur det hela kommer att utvecklas, hon är ju ännu relativt liten och musiksmaken kan förändras. Börjar hon lyssna på death metal eller hardcore så är jag nog beredd att ta på mig öronproppar och banka på hennes dörr.
Men en sak är säker – jag kommer INTE per automatik att börja lyssna på dragspelsmusik bara för att jag blir gammal. Det blir väl till att lyssna på gamla Ted Gärdestad-plattor eller Gyllene Tider eller nåt sånt när man sitter på hemmet.
