Evigt ung?

Hur sjutton gick det till – snart är jag 47 år och har liksom inte riktigt hunnit med. För inte allt för länge sedan gick jag på högstadiet, tyckte att jag var vuxen och att föräldrarna inte fattade nånting. Älskade att gå på disco, kollade på varenda tennismatch som Björn Borg spelade, vartenda åk som Ingemar Stenmark åkte, tjuvrökte, drack mellanöl och åkte raggarbil, ljög ihop de mest osannolika historierna för föräldrarna och livet lekte. Luleå var min stad, jag kände till varenda gatusten, hade koll på allt som hände och vågade inte lämna stan ens för ett par dagar – jag kunde ju missa något! På midsomrarna åkte man antingen till Piteå Havsbad eller Brännaberget i Överkalix. Campingplatserna där förvandlades till rena slagfälten, det kryllade av överförfriskade ungdomar och raggarbilar. Föräldrarna var godtrogna och fruktansvärt naiva, skickade iväg oss med lite pengar på fickan, ett gammalt tält och med orden ”ha det så roligt”. Och roligt var det, men kanske inte på det sätt som de hade tänkt sig.

Så mycket dumt man har gjort – och så mycket roligt man har haft. Vi har stått på mörka vägar och liftat, hoppat in i bilar med okända personer där vad som helst hade kunnat hända – men det gjorde det inte. Vi gick till lasarettet och bad att få ny patientbricka eftersom vi ”tappat” den gamla, vi hade ”glömt” ta med ID-kort men fick ut den ändå – med falskt personnummer förstås, plötsligt var vi 18 år och kunde gå på puben. För på puben kom man in genom att legitimera sig med patientbrickan när man hade ”glömt” ID-kortet. Vi gick till den gamla gubben med närlivsbutiken intill skolan och köpte mellanöl på rasterna på fredagarna, för han var så gammal så han trodde att alla var minst 18 år som kom in i hans butik. Vi skolkade från skolan, nästan alla gjorde det i så stor utsträckning att lärarna kom på att de skulle skicka hem frånvarolappar till föräldrarna som de sedan skulle skriva under och vi elever skulle lämna tillbaka dem till lärarna. Då struntade vi i att visa dem för föräldrarna, förfalskade deras namnteckning och gav till lärarna – som på något obegripligt sätt trodde att allt stod rätt till. Vi ljög för föräldrarna ”jag ska sova hos S” sa jag, ”jag ska sova hos K” sa hon och så var vi ute och festade hela natten.

När jag var 16 år gick jag ett år på en internatskola, lanthushållsskola. Det berodde definitivt inte på att jag var intresserad av att lära mig stycka kött, väva, laga mat etc, nej det som drog var att man skulle få bo på internat på veckorna och det i värsta militärstaden Boden. Tänk så mycket killar det fanns där! Där levde vi loppan, hängde med militärerna, festade och gjorde lite som vi ville. Vi smugglade in killar på internatet, trots förbudet, Securitasvakten som gick rundor för att kolla att inga obehöriga fanns inne på byggnaden mutade vi med kaffe så då höll han tyst. Där lärde jag också känna A-L som skulle bli min allra bästa kompis alla kategorier hela livet. Vi blev så förälskade i Boden att vi återvände dit ett par år senare för att bo där. Och det var också en tid då vi levde loppan. Då var vi myndiga och bestämde själv över våra liv – behövde inte ljuga eller komma med bortförklaringar utan gjorde precis som vi ville. Livet var en fest. Vi jobbade på veckorna, festade på helgerna. Sparade pengar, reste utomlands så fort vi kunde och att vi överlevde de strapatserna är något av ett under – lika godtrogna som vanligt hoppade vi in i bilar med folk vi inte kände, klev upp bakpå motorcyklar och åkte med rasande fart längs serpentinvägarna i de grekiska bergen – utan hjälm förstås! Men inget farligt hände, vi hade bara så fasligt kul.

Sedan, med åldern, kom förnuftet och då blev det liksom lite tråkigare. Plötsligt insåg man farorna som fanns på lut och vågade inte ge sig hän lika mycket åt att bara njuta av livet och göra det som faller en in. Jag insåg också att jag nog hade haft en väldig tur som inte hade råkat illa ut på någon av alla strapatser. Men tänk så trist min tonårstid hade kunnat vara om jag hade haft den insikten redan som 13-14-åring – så mycket jag hade missat!

Nu inser jag att tonåringarna tycker att jag är hopplöst gammal och en sån som ingenting förstår. Ibland har jag nästan lust att ropa ut att ”jag var före er, jag har gjort allt det där, jag vet hur det funkar”. Jag kan nästan bli lite småilsken när jag åker upp till Luleå och ser tonåringar som glider omkring och ser ut som om de äger stan – det var ju JAG som ägde stan, jag var där först! När de nu lyssnar på remixer av gamla diskolåtar som jag hörde när jag var i deras ålder skulle jag också vilja att de fick veta att jag hörde de låtarna långt före dem – de är MINA!

Nåväl, så länge man är yngre än Rolling Stones är man inte gammal – för de är inte gamla.