Att ha ett jobb är inte någon självklarhet idag. Jag har i och för sig haft den stora turen att i princip aldrig ha varit arbetslös, de korta perioder jag varit det har det varit självvalt så det kan ju nästan inte räknas. Dessutom har jag haft förmånen att kunna prova på en massa olika arbeten, dels eftersom jag pluggat och skaffat mig nya utbildningar emellanåt och dels för att det har varit så enkelt att få jobb förr. Jag har jobbat som hemsamarit, telefonist, kontorist, bartender, hotellreceptionist, tolk, läkarsekreterare m.m och trivts på i stort sett vartenda jobb jag haft. Visst, arbetsuppgifterna kanske inte alltid har varit de roligaste, men då har kollegorna oftast varit desto skojigare. Just nu har jag ett arbete som jag tycker att det är roligt att gå till, gruvar mig aldrig utan ser fram emot att komma dit efter att ha varit ledig ett längre tag. Arbetsglädjen består till stor del av att jag har flera fantastiskt bra kollegor, vi skrattar och har roligt tillsammans vilket betyder mycket. Men jag har också roliga arbetsuppgifter och den ena dagen är aldrig den andra lik, allt kan hända.
Något som ju är oerhört viktigt är kollegorna, trivs man inte med dem kan det bli riktigt riktigt jobbigt. Och vad är det egentligen som säger att man gillar alla man har omkring sig på jobbet? Det är ju inte personer som man på något sätt valt att tillbringa så stor del av sin vakna tid med – man är helt enkelt ihoptvingade därför att man hamnat på samma arbetsplats. Sin partner har man valt och så även sina vänner, men som sagt arbetskamraterna fick man på köpet när man tog sin anställning.
Vi människor är ju olika bra på att anpassa oss. En del tycker att absolut alla måste rätta sig efter just mig, andra tycker att det är okej med olikheter och klarar av att anpassa sig. Jag anser faktiskt att det är min förbannade skyldighet att bidra till en god stämning på arbetsplatsen. Visst, jag älskar inte alla – långt ifrån – men jag måste gilla läget. Om jag går omkring och surar och suckar och stönar en hel dag på jobbet, hur blir det då? Jo, alla andra blir osäkra, ganska snabbt börjar var och en rannsaka sig själv ”har jag gjort något fel?”, ”har jag sagt något som har gjort henne upprörd?” och så går de på tå och vågar knappt säga någonting. Alla har dåliga dagar och då kanske man inte känner för att rusa in på kontoret och stråla som en sol och skrika ”äntligen en ny dag!”, men då är det ju så enkelt att bara säga till att man har en lite dålig dag så vet de andra.
Det nästan svåraste som finns är när man får en ny arbetskamrat som inte riktigt vill inordna sig i gruppen utan gärna ställer sig lite utanför, är tyst och inte bidrar så mycket till stämningen. Jag menar inte att alla måste ha sån mundiarré som jag har, absolut inte, men var och en i en grupp har ändå ett visst ansvar. Hur skulle det vara om alla bara teg? Något litet kan man väl ändå bidra med? Man kanske upplevde något lustigt på bussen på väg till jobbet, såg något intressant på tv härom kvällen, läser en bok man kan berätta om – dela med sig av något om än bara pyttelite.
Håller med dig till stor del – men ska man alltså begå våld på sig själv och förställa sig för att passa in? Vem bestämmer var gränsen går? Om man säger för mycket då? Eller om man tror att ingen bryr sig om eller är intresserad vad jag har att säga – ska man bidra ändå?
Jag tycker inte att det är en så stor grej, det handlar inte om att begå våld på sig själv eller förställa sig utan bara försöka ta ett steg att skapa någon form av kontakt. Det är ju vuxna människor jag pratar om och livet innebär möten med andra människor, hela tiden, och då är det ju ändå så – enl min alldeles egna åsikt – att man måste kunna ge och man måste kunna ta. Så fort man är fler än en person i ett sammanhang har ju var och en ett ansvar för att det ska funka i gruppen. Det skapar stor osäkerhet när det är någon som ställer sig utanför och inte riktigt vill göra sig delaktig i gruppen. Men jag menar absolut inte att man måste dela med sig av hela sitt liv och släppa alla hämningar, precis som jag skrev…det räcker med något litet någon gång då och då. Och vad du menar när du frågar ‘om man säger för mycket då?’ förstår jag inte riktigt. Jag tror alldeles säkert att det finns de som tycker att jag pladdrar på alldeles för mycket i tid och otid och kanske skriver de någonstans en blogg om såna som mig, men det får jag ta.
Håller med dig i stort, absolut. Människan är ju en social varelse (nåja, de flesta i alla fall
och man måste till viss del inordna sig. Dock kan det kanske vara så att skapa kontakt och ge av sig själv inte ligger för alla människor. Man förstår inte vad det kan göra med en grupp att inte delta, man är en enstöring. Det blir problematiskt och svårt att komma åt. Vad jag menade med ”säger för mycket” var inte så mycket prata mycket utan berätta för mycket, det kan bli knepigt det också. Lagom är bäst i mellanmjölkens land 