RSS Feed

juni, 2009

  1. Psykiatrisk vård – ej något självklart

    juni 27, 2009 by mammispammis

    Av en händelse hittade jag en hemsida där en mamma skriver om förlusten av sitt barn, hennes dotter tog sitt liv när hon var 14 år. Blotta tanken på att något sådant skulle kunna hända mitt barn gör så fasligt ont att jag inte vill tänka den. Hon är relativt liten än, men hon ska gå igenom många svårigheter i sitt liv – inte minst tonårstiden som ju inte är den allra lättaste för någon.

    Min vän Tina valde också att avsluta sitt liv, hon var dock lite äldre – 35 år och småbarnsmamma. Hennes liv var kantat av svårigheter, en mamma som dog när Tina gick i 8:an, en tvillingbror som blev fast i tungt missbruk, en sambo – som var hennes livs kärlek – som lämnade henne för en annan när hon precis hade fött deras andra barn och en pappa som dog strax efter det. Alla vi som kände Tina älskade henne, jag glömmer aldrig hennes pigga ögon, snabba käft och ständiga leende. Men under ytan mådde hon inte bra, hon var fylld av sorg och förtvivlan, något som hon dolde så bra för sin omgivning. Hon sökte hjälp hos psykiatrin, men de hade inte tid med henne.

    Ensam med sina tankar, sin hopplöshet och förtvivlan hängde hon sig – två små pojkar blev utan sin älskade mamma.

    Hur många fler ska tvingas ta den slutgiltliga vägen ut ur sina liv innan våra makthavare förstår att psykiatrin behöver oändligt mycket mer resurser än de redan har?

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  2. Semestertider

    juni 24, 2009 by mammispammis

    Jaha, nu är semestern här och med den kom också det fina vädret. Nu är jag väl inte någon jättefantast av värme, men lite lagom sol och värme tackar jag inte nej till. Ungarna är ute och leker hela dagarna och jag känner mig nästan som en bov varje kväll när jag ropar in dottern kl 20.00, solen skiner och fåglarna kvittrar och hon måste komma in och göra sig i ordning för natten. Men då hon ännu ej lärt sig uppskatta sköna sovmorgnar utan klarvaket öppnar sina ögon varje morgon kl 06.00 oavsett hur tidigt eller sent hon lagt sig så får det bli så. In kommer hon och luktar en blandning av solskydd, smuts och glass, med kolsvarta fötter och skrubbsår på knäna. Jag minns själv hur härligt det var med sommarlov, inga tider att passa, inga krav att uppfylla, bara vara ute och härja hela dagarna.

    Men allt som hör till sommaren är inte lustfyllt. Finns det något äckligare än alla håriga och svettstinkande män som envisas med att besöka mataffären i bar överkropp? Eller alla snuskiga ovårdade fötter som visas upp i öppna skor? Jag kan också bli galen på alla människor som förutsätter att man ÄLSKAR jordgubbar och ställer fram en stor skål på bordet och avfyrar det största leendet i världen, som om de förväntar sig ett jubel bara för de där sura, sträva jordgubbarnas skull. För att inte tala om getingarna, de och fästingarna (som vi ju gudskelov inte ser så mycket av här uppe i norr ännu) är väl ändå de mest onödiga djur som finns. Sommaren innebär också en massa dåligt samvete, har man inte stuckit ut näsan genom dörren en solig och vacker dag är man en dålig människa och måste ha en himla bra anledning till att inte studsa ur sängen och ropa ”hurra!” och rusa ut i solskenet. Sen måste man se till att barnen aktiveras också och har massor med roliga saker att berätta när de kommer tillbaka till skolan i höst. Helst av allt ska man ha hunnit med Gröna Lund, Skansen, Skara sommarland, Kolmården, Liseberg, Astrid Lindgrens värld och Legoland – och gärna en utlandssemester också.

    Det är inte lätt att vara människa alla gånger – men nog är det bra härligt med semester ändå!

    Category Blandat | Tags: | No Comments

  3. Gammalt och nytt

    juni 11, 2009 by mammispammis

    Det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att för alla under 20 år är Björn Borg = handväskor. För mig och många andra i min generation är Björn Borg en gammal idol, en levande legend, mannen som fick oss att lära oss tennisens alla regler och hänga med i hur man räknar poäng. Jag skiter väl i handväskorna!

    Ikväll spelade vi Rita & Gissa med dottern och där fanns en kategori kända personer. Det var kört, hon har ingen aning om vem Nils Poppe, Åsa-Nisse, Sitting Bull, Snoddas, Rolle Stoltz, J.R, Lennart Hyland, Egon Kjerrman eller Zarah Leander är. Nu är hon visserligen bara 7 år och spelet är från 10 år och uppåt, men jag är helt övertygad om att inte heller en 10-åring har en susning om vilka dessa personer är. Man kan ju bara undra vilken ålder det är på de som har konstruerat det här spelet och hur de tänkte.

    Kända personer kommer och kända personer går, en del blir historia och kommer antagligen att leva kvar i många generationer – men de jag ovan nämnt är nog ändå förgängliga. Dottern får väl ibland leva med att hon har relativt gamla föräldrar och med det följer också ett visst kulturarv. Mamma har haft Björn Borg och Ted Gärdestad som idoler och följaktligen vet hon också vilka det är. Jag har vid något svagt tillfälle försökt få henne att uppskatta min barndoms gamla barnprogram såsom ”Beppes godnattstund”, dock utan resultat. Hon var väl ungefär 2½ år och smet iväg från tv:n hela tiden och ville göra annat, jag försökte nästan tvinga henne att titta men insåg till slut själv vilket skräpprogram det faktiskt var. Det är klart att vi gillade det på min tid, vad hade vi för alternativ? Men inte är det något barn i nutiden som uppskattar att titta på en gammal gubbe i nattmössa som ligger och svamlar med en massa otäcka dockor!

    Något som däremot kändes aningen märkligt var när dottern i ungefär 3-års ålder föll pladask för Peps Persson! Hon såg Robert Gustavsson göra en imitation av honom på Allsång på Skansen och blev fullkomligt galen i ”Oh boy”. Maken grävde fram en gammal skiva med Peps och sedan var det kört. Hon lärde sig texten på varenda låt och gick omkring och sjöng på ”Hög standard”, ”Rotrock”, ”Hyreskasern” osv. Sommaren efter det var lyckan total, då dök Peps Persson x 2 upp i Allsången, dels var det Robert Gustavsson och dels den alldeles äkta Peps. Dottern hoppade och tjoade och gallskrek ”pappa, ta kort på tv:n”. Det gick till och med så långt att hon ville ha en poster med Peps på, men av förklarliga skäl blev det ingen sådan – det var nog väldigt många år sedan det var någon efterfrågan på dessa.

    Nu känns det ändå som att tiderna är lite annorlunda mot för då jag växte upp. Jag och mina föräldrar lyssnade aldrig på samma musik. De hade radion på och där spelades Kalle Jularbo, Jokkmokks Jokke, Jan Malmsjö, Siv Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Gunnar Viklund m.fl. Musik som jag känner igen och låtar som jag antagligen skulle kunna sjunga med i än idag – men inte sjutton gillade jag det då. Jag lyssnade på Sweet, Gary Glitter, Slade, Gilbert ‘O Sullivan (av någon outgrundlig anledning), diskomusik m.m och mina föräldrar kallade det för ”skrän”. Här hemma har vi också radion på nästan jämt och jag och dottern sjunger med i samma låtar, jag spelar hennes skivor och hon spelar mina. Det finns ingenting som jag tycker är ”skrän” och jag tror inte att hon tycker att så mycket av det jag lyssnar på är mossigt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur det hela kommer att utvecklas, hon är ju ännu relativt liten och musiksmaken kan förändras. Börjar hon lyssna på death metal eller hardcore så är jag nog beredd att ta på mig öronproppar och banka på hennes dörr.

    Men en sak är säker – jag kommer INTE per automatik att börja lyssna på dragspelsmusik bara för att jag blir gammal. Det blir väl till att lyssna på gamla Ted Gärdestad-plattor eller Gyllene Tider eller nåt sånt när man sitter på hemmet.

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  4. Nostalgi

    juni 11, 2009 by mammispammis

    På www.gb.se kan man se alla glassar som funnits genom åren, vilken nostalgitripp! Vem minns inte Flirt, Alexandra och Super Jet? Storstrut fick man endast vid extra speciella tillfällen, 1971 kostade den 1:65! På affären kunde man köpa förpackningar med en glass som hette Manolito, alla kollade på High Chaparall och Manolito var snyggingen. Oftast köpte vi hem en glass som jag tror hette Saftis, en knallorange isglass där toppen var doppad i choklad – den var supergod! När man kom till mormor och morfar var det mindre trevligt att bli bjuden på glass, de dök ner i den stora frysboxen och letade fram en för länge sedan inköpt ½-liter tresmak…den var så gammal att det var sån där läskig seg hinna på den. Men vi åt upp den ändå, man var ju inte så bortskämd på den tiden.

    Läsk fick vi ytterst sällan och då var det oftast sockerdricka. Det var riktig fest att få en hel sockerdricksflaska för sig själv, någon vuxen borrade hål i kapsylen och stack in två tunna sugrör och sedan drack man andäktigt. Godis var också sällsynt hemma, ibland köpte mamma hem en Bridgeblandning som hela familjen glatt mumsade i sig. Hade man tur kunde man också hitta en halväten Bitte i mammas handväska. Hon kunde köpa en sån (storlek som en liten japp ungefär) och så gnagde hon som en liten mus på den, den räckte säkert i en vecka eller så. I samma väska fanns det alltid Sor-Bits-tuggummi, det var små bitar, var och en inpackad i ett litet papper. Mamma tog en halv bit åt gången så de räckte också väldigt länge. På tal om tuggummi så fanns det väldigt många goda sorter, mina favoriter var Jenka, Shake och Spearmint.

    Morfar bjöd på mörkgröna Läkerol och ibland Kungen av Danmark. Men på påsk festade de till med lite skumägg. Var man sugen på något gott en lördag kväll hände det att vi gjorde hemgjord Dajm, den skulle stå i frysen och stelna men den hann aldrig bli stel för vi var ju så sugna så vi åt upp den innan. Något annat man kunde göra om man var godissugen var röra ihop kakao, socker och pyttelite mjölk så det blev som en chokladsås – man tager vad man haver.

    Jag minns en kiosk i närheten där vi bodde när jag var 6-7 år. Dit gick vi och frågade om de hade några trasiga, tanten i kiosken brukade samla ihop trasiga godisar och lägga i en påse och så fick vi den! Det var en sällsynt snäll tant, måste jag säga.

    Chips, ostbågar och sånt vet jag inte ens om det fanns när jag var liten – det är nog först från mellanstadiet jag har något minne av det, då skulle man ju ha med sig lite sånt till klassfesten när killarna satt under borden i matsalen och mumsade medan vi tjejer dansade.

    Och tänk vad saft var gott när man var liten! Jag undrar ibland om det är så att de gör saften på något annat sätt nu, eller om det bara är min smak som blivit förändrad. Jag tycker inte alls att saft är speciellt gott nu, speciellt inte hemgjord som ju var den enda saft man drack när man var liten. För några år sedan fick jag för mig att jag skulle koka saft, köpte essens och en faslig massa socker – men fy vad äckligt det var! Som en sockerlag. Jag gav bort allt!

    Jag minns den första pizzerian som öppnade i Luleå – Vagabondo hette den. Än idag kan jag komma ihåg hur den första pizza jag åt smakade, det var en helt ny smaksensation. Jag skulle tro att det var ungefär när jag gick i 6:an eller något sådant. För mina föräldrar dröjde det ännu något år innan de vågade prova, de vuxna då tyckte att det var ungdomsmat. När Vagabondo hade öppnat gick det många rykten om de som hade pizzerian. Vi var inte så vana vid invandrare i Luleå då, det fanns kanske en handfull personer med invandrarbakgrund i stan. Det sas att de bakade in knark i pizzor som de levererade till fängelset – och det var alldeles sant. Föräldrarna sa att vi skulle vara försiktiga när vi gick dit och inte prata för mycket med de som jobbade där för de var inte att lita på.

    Allt var inte bättre förr, men visst finns det en del att sakna….

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  5. Evigt ung?

    juni 9, 2009 by mammispammis

    Hur sjutton gick det till – snart är jag 47 år och har liksom inte riktigt hunnit med. För inte allt för länge sedan gick jag på högstadiet, tyckte att jag var vuxen och att föräldrarna inte fattade nånting. Älskade att gå på disco, kollade på varenda tennismatch som Björn Borg spelade, vartenda åk som Ingemar Stenmark åkte, tjuvrökte, drack mellanöl och åkte raggarbil, ljög ihop de mest osannolika historierna för föräldrarna och livet lekte. Luleå var min stad, jag kände till varenda gatusten, hade koll på allt som hände och vågade inte lämna stan ens för ett par dagar – jag kunde ju missa något! På midsomrarna åkte man antingen till Piteå Havsbad eller Brännaberget i Överkalix. Campingplatserna där förvandlades till rena slagfälten, det kryllade av överförfriskade ungdomar och raggarbilar. Föräldrarna var godtrogna och fruktansvärt naiva, skickade iväg oss med lite pengar på fickan, ett gammalt tält och med orden ”ha det så roligt”. Och roligt var det, men kanske inte på det sätt som de hade tänkt sig.

    Så mycket dumt man har gjort – och så mycket roligt man har haft. Vi har stått på mörka vägar och liftat, hoppat in i bilar med okända personer där vad som helst hade kunnat hända – men det gjorde det inte. Vi gick till lasarettet och bad att få ny patientbricka eftersom vi ”tappat” den gamla, vi hade ”glömt” ta med ID-kort men fick ut den ändå – med falskt personnummer förstås, plötsligt var vi 18 år och kunde gå på puben. För på puben kom man in genom att legitimera sig med patientbrickan när man hade ”glömt” ID-kortet. Vi gick till den gamla gubben med närlivsbutiken intill skolan och köpte mellanöl på rasterna på fredagarna, för han var så gammal så han trodde att alla var minst 18 år som kom in i hans butik. Vi skolkade från skolan, nästan alla gjorde det i så stor utsträckning att lärarna kom på att de skulle skicka hem frånvarolappar till föräldrarna som de sedan skulle skriva under och vi elever skulle lämna tillbaka dem till lärarna. Då struntade vi i att visa dem för föräldrarna, förfalskade deras namnteckning och gav till lärarna – som på något obegripligt sätt trodde att allt stod rätt till. Vi ljög för föräldrarna ”jag ska sova hos S” sa jag, ”jag ska sova hos K” sa hon och så var vi ute och festade hela natten.

    När jag var 16 år gick jag ett år på en internatskola, lanthushållsskola. Det berodde definitivt inte på att jag var intresserad av att lära mig stycka kött, väva, laga mat etc, nej det som drog var att man skulle få bo på internat på veckorna och det i värsta militärstaden Boden. Tänk så mycket killar det fanns där! Där levde vi loppan, hängde med militärerna, festade och gjorde lite som vi ville. Vi smugglade in killar på internatet, trots förbudet, Securitasvakten som gick rundor för att kolla att inga obehöriga fanns inne på byggnaden mutade vi med kaffe så då höll han tyst. Där lärde jag också känna A-L som skulle bli min allra bästa kompis alla kategorier hela livet. Vi blev så förälskade i Boden att vi återvände dit ett par år senare för att bo där. Och det var också en tid då vi levde loppan. Då var vi myndiga och bestämde själv över våra liv – behövde inte ljuga eller komma med bortförklaringar utan gjorde precis som vi ville. Livet var en fest. Vi jobbade på veckorna, festade på helgerna. Sparade pengar, reste utomlands så fort vi kunde och att vi överlevde de strapatserna är något av ett under – lika godtrogna som vanligt hoppade vi in i bilar med folk vi inte kände, klev upp bakpå motorcyklar och åkte med rasande fart längs serpentinvägarna i de grekiska bergen – utan hjälm förstås! Men inget farligt hände, vi hade bara så fasligt kul.

    Sedan, med åldern, kom förnuftet och då blev det liksom lite tråkigare. Plötsligt insåg man farorna som fanns på lut och vågade inte ge sig hän lika mycket åt att bara njuta av livet och göra det som faller en in. Jag insåg också att jag nog hade haft en väldig tur som inte hade råkat illa ut på någon av alla strapatser. Men tänk så trist min tonårstid hade kunnat vara om jag hade haft den insikten redan som 13-14-åring – så mycket jag hade missat!

    Nu inser jag att tonåringarna tycker att jag är hopplöst gammal och en sån som ingenting förstår. Ibland har jag nästan lust att ropa ut att ”jag var före er, jag har gjort allt det där, jag vet hur det funkar”. Jag kan nästan bli lite småilsken när jag åker upp till Luleå och ser tonåringar som glider omkring och ser ut som om de äger stan – det var ju JAG som ägde stan, jag var där först! När de nu lyssnar på remixer av gamla diskolåtar som jag hörde när jag var i deras ålder skulle jag också vilja att de fick veta att jag hörde de låtarna långt före dem – de är MINA!

    Nåväl, så länge man är yngre än Rolling Stones är man inte gammal – för de är inte gamla.

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  6. Jag mötte Lassie

    juni 7, 2009 by mammispammis

    • Min pappa har haft en slalomlektion med Tommy Körberg.
    • Jag har bott i samma trappuppgång som Maud Adams – dock inte samtidigt.
    • Jag har en kompis som har haft ett ”one-night-stand” med Paul Paljett.
    • Min mamma har fått en kram av Stig Malm.
    • Den otrevligaste kompis jag någonsin haft har varit styvmor till Brolle.
    • Jag har spelat boule med prins Bertil.
    • F.d Centernledaren Olof Johanssons son har övernattat på en madrass i mitt vardagsrum.
    • Jag har varit på fest hos Dan Ekborg.
    • Jag har suttit och fikat med Lena Skog (ex-flamma till kungen) i hennes kök.
    • Jag har bjudit Jens Orback på choklad.
    • Jag har haft en fling med kungen & drottningens privata snickare/vaktmästare.
    • Min man har duschat med Alexander Bard.
    • Jag har haft likadan barnvagn som Per Ragnar.
    • Min brors sambos syster är gift med f.d hockeyproffset Anders Hedbergs bror.

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  7. Dra sitt strå till stacken

    juni 5, 2009 by mammispammis

    Att ha ett jobb är inte någon självklarhet idag. Jag har i och för sig haft den stora turen att i princip aldrig ha varit arbetslös, de korta perioder jag varit det har det varit självvalt så det kan ju nästan inte räknas. Dessutom har jag haft förmånen att kunna prova på en massa olika arbeten, dels eftersom jag pluggat och skaffat mig nya utbildningar emellanåt och dels för att det har varit så enkelt att få jobb förr. Jag har jobbat som hemsamarit, telefonist, kontorist, bartender, hotellreceptionist, tolk, läkarsekreterare m.m och trivts på i stort sett vartenda jobb jag haft. Visst, arbetsuppgifterna kanske inte alltid har varit de roligaste, men då har kollegorna oftast varit desto skojigare. Just nu har jag ett arbete som jag tycker att det är roligt att gå till, gruvar mig aldrig utan ser fram emot att komma dit efter att ha varit ledig ett längre tag. Arbetsglädjen består till stor del av att jag har flera fantastiskt bra kollegor, vi skrattar och har roligt tillsammans vilket betyder mycket. Men jag har också roliga arbetsuppgifter och den ena dagen är aldrig den andra lik, allt kan hända.

    Något som ju är oerhört viktigt är kollegorna, trivs man inte med dem kan det bli riktigt riktigt jobbigt. Och vad är det egentligen som säger att man gillar alla man har omkring sig på jobbet? Det är ju inte personer som man på något sätt valt att tillbringa så stor del av sin vakna tid med – man är helt enkelt ihoptvingade därför att man hamnat på samma arbetsplats. Sin partner har man valt och så även sina vänner, men som sagt arbetskamraterna fick man på köpet när man tog sin anställning.

    Vi människor är ju olika bra på att anpassa oss. En del tycker att absolut alla måste rätta sig efter just mig, andra tycker att det är okej med olikheter och klarar av att anpassa sig. Jag anser faktiskt att det är min förbannade skyldighet att bidra till en god stämning på arbetsplatsen. Visst, jag älskar inte alla – långt ifrån – men jag måste gilla läget. Om jag går omkring och surar och suckar och stönar en hel dag på jobbet, hur blir det då? Jo, alla andra blir osäkra, ganska snabbt börjar var och en rannsaka sig själv ”har jag gjort något fel?”, ”har jag sagt något som har gjort henne upprörd?” och så går de på tå och vågar knappt säga någonting. Alla har dåliga dagar och då kanske man inte känner för att rusa in på kontoret och stråla som en sol och skrika ”äntligen en ny dag!”, men då är det ju så enkelt att bara säga till att man har en lite dålig dag så vet de andra.

    Det nästan svåraste som finns är när man får en ny arbetskamrat som inte riktigt vill inordna sig i gruppen utan gärna ställer sig lite utanför, är tyst och inte bidrar så mycket till stämningen. Jag menar inte att alla måste ha sån mundiarré som jag har, absolut inte, men var och en i en grupp har ändå ett visst ansvar. Hur skulle det vara om alla bara teg? Något litet kan man väl ändå bidra med? Man kanske upplevde något lustigt på bussen på väg till jobbet, såg något intressant på tv härom kvällen, läser en bok man kan berätta om – dela med sig av något om än bara pyttelite.

    Category Blandat | Tags: , | No Comments

  8. Arg – argare – argast!

    juni 4, 2009 by mammispammis

    Nej, nu blir jag riktigt arg! Inte så där lagom arg som jag kan bli när bussen är försenad utan alldeles makalöst förbannad!

    Gällivare-mördaren som av någon outgrundlig anledning tog död på Caroline har tillsammans med sin luttrade advokat överklagat domen och nu tas fallet upp igen i Hovrätten. Man hävdar att han inte ska fällas varken för mord eller dråp då han trodde att Caroline redan var hjärndöd då han sköt henne…Men ursäkta mig, hur blev hon hjärndöd då? Inte bara så där av sig själv helt plötsligt när hon stod där framför honom. Nej, det var han som tog hennes liv och det ska han väl ändå baske mig ha det allra grövsta straffet för. Strunt samma om det var en knuff eller ett gevärsskott som dödade henne – han är en mördare och ska straffas därefter!

    Category Blandat | Tags: | No Comments

  9. Världens bästa trolldoktor

    juni 3, 2009 by mammispammis

    100_0327Igår var jag på musikal, dotterns klass skulle äntligen visa upp sin trollmusikal som de förberett och tränat på i en hel termin. Och igår var alltså den stora dagen, förväntningarna var höga. När alla vi föräldrar och syskon, samt även fotograf och journalist från lokalpressen (dit dottern för övrigt mejlat och bett dem komma) hade satt oss ner kunde föreställningen börja….eller? Trollkören satt på plats, presentatören likaså, sufflösen var redo och även den som skötte musiken men inget hände. Alla i trollkören började skruva på sig lite grann, fröknarna tisslade och tasslade och till slut klev ena fröken fram och sa att de väntade på en av skådespelarna som hade försvunnit. Trollkören fick sjunga en låt så länge, sedan en till och efter det en till…fortfarande hade inte skådespelaren dykit upp. Då hör man en röst från publiken (den försvunna skådespelarens lillebror) ”Är A och bajsar?”. ”Ja” svarade någon. ”Det vet man ju hur länge det kan ta” kommenterade lillbrorsan. Så satt vi där i ungefär 10 min och då kom han tillbaka, helt oberörd. För honom var det så självklart, han var bajsnödig och han är en långsittare – klart att alla ska vänta på honom.

    Hur som helst, musikalen kunde börja och de var sååå duktiga. Den starkast lysande stjärnan var förstås dottern, trolldoktorn, i alla fall i mamma och pappas ögon.

    Category Blandat | Tags: , | No Comments