”Den som har mest prylar när han dör vinner” – så ville en kompis till mig att det skulle stå på hans gravsten när han dör. Han älskade dyra prylar och köpte allt han kom åt, fint hus, flotta bilar, exklusiva klockor – ja, allt man kan tänka sig. Och det gjorde honom faktiskt lycklig.
Jag har inte alls mycket prylar och de jag har är inte speciellt dyra. Hyr lägenhet, har en skruttig gammal bil och näst intill inga fina smycken eller klockor. Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag kanske vilja ha allt det där som jag inte har, men jag känner någon form av frihet när jag inte äger för mycket. Skulle jag äga ett hus, ja då skulle jag inte kunna flytta hur som helst. Inte för att det är aktuellt att flytta härifrån, men tidigare i livet – innan jag hade barn – flyttade jag som en galning runt om i Sverige, mest bara på skoj. Och den ”frihetskänslan” sitter nog fortarande i verkar det som, för det känns nästan som att jag skulle få panik om jag ägde ett hus, det skulle kännas som att det var något absolut och för alltid. Sedan hör det väl kanske till saken att jag inte är den mest företagsamma människan som finns, undrar just hur det skulle se ut på min tomt! Inga vackra stenpartier med blommor, fina ansade buskar, krattat och snyggt, nej det skulle nog mer se ut som skrutt och grannarna skulle klaga och ringa ”Grannfejden” när jag inte lyssnar på deras klagomål. Det är så skönt att hyra sitt boende, går något sönder så ringer man bara ett telefonnummer och vips är det fixat, utan att kosta varken svett eller pengar. Vill man flytta, ja då säger man upp sin lägenhet, väntar tre månader och drar vidare – behöver inte tänka på hög- eller lågkonjunktur och oroa sig över om man får tillbaka allt man själv lagt ut eller om det alls finns någon spekulant.
Här uppe i norr betraktas man nästan som ett UFO när man inte har som mål att köpa hus, det verkar som om precis ALLA förväntas gå och bära på en husdröm. Man får nästan be om ursäkt och förklara sig för folk när man berättar att man bor i en hyreslägenhet och ses som mindre bemedlad och lite underlig. När jag bodde i Stockholm och Göteborg var det inte alls på samma sätt, där var man att gratulera för att man hade ett förstahandskontrakt, speciellt om man bodde ganska centralt – man var nästan kung! Husdrömmen var inte alls lika stark och rotad som den är här uppe.
Jag minns en blivande kollega till mig som flyttade från Vilhelmina till Stockholm. Hon kom ner till oss i huvudstaden och hälsade på innan hon skulle flytta dit och när vi vandrade omkring på söders gator kommenterade hon i princip varje hus hon såg ”Där skulle jag inte vilja bo, husen ser alldeles för tråkiga ut” och ”Bo så där långt ifrån T-banan kan jag inte tänka mig”, ”Det finns ju inga balkonger på de här husen, aldrig i livet att jag kan klara mig utan det” osv. Till slut var jag tvungen att säga åt henne att sluta klaga och förklara att hon ändå aldrig skulle komma på fråga att få hyra någon lägenhet i något av de husen eftersom det är 10-tals år i kötid. Hon tittade lite snopet på mig och sa ”Ja ja, men jag tänker då se till att få en stor lägenhet, centralt, med stor balkong och låg hyra”. ”Lycka till” blev mitt svar då. Det slutade med att hon hamnade i en liten tvåa i ett skabbigt hus i ett halvskumt område i Handen. Verkligheten i Vilhelmina och Stockholm är två helt skilda världar.
Förresten, han som ansåg att den som har mest prylar när han dör vinner bor i Vilhelmina. Har antagligen köpt sitt hus för samma pris som en kolonilott i Sthlm kostar – så det tror fanken att det blir pengar över till all annan lyx!
