Vad är det som gör att det är sån skillnad på tjejer och killar? Kan det bara vara från uppfostran eller har vi det med oss i generna? Jag väljer att tro på båda delarna, en del har vi säkert själva skapat genom att vi uppfostrar tjejer och killar på olika sätt, men en del tror åtminstone jag är genetiskt också.
Under de här snart åtta åren som jag varit mamma till en tjej så har jag i olika situationer märkt skillnad mellan henne och hennes killkompisar. Ändå tycker inte jag att E är någon urtypisk tjej, hon leker glatt med bilar, tåg etc och har aldrig varit speciellt intresserad av dockor och dockvagnar. Men skillnaderna finns. När hon gick i grupp och lärde sig spela piano för några år sedan var olikheten mellan tjejerna och killarna slående. Tjejerna var lugna och stillsamma, lydde lärarens instruktioner. Killarna busade och sprang omkring och flickorna stod snällt och väntade medan fröken försökte styra upp dem. Pojkföräldrarna förfasade sig och skämdes över sina söner medan flickföräldrarna började rannsaka sig själva…uppfostrar vi dem olika, fostrar vi våra tjejer att vara lydiga och snälla medan pojkföräldrarna tycker att pojkarna måste få rasa av sig?
Nu är det tennis som gäller. De är tre flickor och två pojkar i gruppen. Där kan man se en annan skillnad mellan tjejerna och killarna. När de gör övningar med att t ex serva över nätet och killarna klarar av det så skriker de och gör segergester, tjejerna ler lite grann och skyndar sig raskt därifrån. Inga större gester där inte.
Jag tycker att det intressant att fundera över de här skillnaderna, är det vi själva som skapar dem? Hade jag också haft en son hade jag ju kunnat jämföra mina två barn och rannsaka mig själv för att se om vi fostrat dem olika, men nu har vi ju bara ett barn.
I vissa avseenden tror jag ändå att vi vuxna har mer tolerans med pojkar som är högljudda, springer, hoppar och inte lyssnar på tillsägelser. Ett exempel från dotterns dagistid är när hon kom hem och berättade att en kille i gruppen brukade slå henne och dagispersonalen hade sagt att ”du vet hur pojkar är, det är inte något att bry sig om”! Är det så vi ska fostra barnen? En kille som slåss behöver inte stå till svars ”för killar är sådana” och en tjej som blir slagen ska acceptera att så är det, killar slår tjejer? Min dotter ska i alla fall INTE växa upp med en inställningen.
En personal på fritids berättade för mig inför ett lov som nyss var att han har under de år som han jobbat reflekterat över att när det är lovveckor, ex vis höstlov, påsklov, så är det fler pojkar som är där än flickor. Man tar alltså oftare ledigt för flickorna än pojkarna. Vad beror det på? Är det så att man som pojkförälder känner att killarna behöver få vara där och rasa av sig, medan man som flickförälder tycker att lilla gumman måste få vara hemma och vila lite grann? Intressant att fundera över.
Och varför är det så att det verkar tjafsas mer mellan tjejer än killar? Det är ju känt sedan alla tider att tre tjejer ofta inte funkar så bra ihop, medan det verkar gå alldeles utmärkt för tre killar att leka tillsammans. Är det så att vi tjejer hela tiden söker bekräftelse och måste bli sedda och då blir det svårt om man är tre och inte hela tiden har den andras uppmärksamhet?
Hur som helst tycker jag inte att det är något problem att det är skillnad på tjejer/killar, kvinnor/män, men det är intressant att fundera över vad skillnaderna består i och hur de uppstår. Sedan är det ju inte bra om det blir så att det ena könet måste stå tillbaka för det andra. Jag hörde härom dagen att det numera är fler kvinnor än män som söker sig till läkaryrket och att det har inneburit att lönesättningen blivit sämre – och så vill vi ju inte ha det! Att vi ska behandlas lika oavsett kön, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning känns som en självklarhet, men är det fortfarande inte – trots att vi är en bra bit in på 2000-talet!
