Tänk att man vid första anblicken av en människa placerar den i ett fack, baserat på utseende och kroppspråk. Jag är snar att döma folk, det kan jag erkänna, men jag ändrar mig gärna och blir glad när jag får ändra mig i positiv riktning.
Idag såg jag för första gången ett klipp med Susan Boyle och blev alldeles förstummad. Vilken sagolik röst och ingen, varken publiken eller juryn, tog henne på allvar innan hon började sjunga. Men hon fick sannerligen visa dem.
På en tidigare arbetsplats fick vi en äldre kvinna som var omplacerad från en annan avdelning. Hon var lång och smal, en kvinnlig variant av Papphammar kan man nästan säga (till utseendet alltså). Hon klädde sig tråkigt, hade beige lång rock, en ljusblå basker och var på något sätt allt igenom grå, som grädde på moset bröt hon också på finska. Många på jobbet var yngre, mellan 20-35 år, rörde sig mycket runt Stureplan och tillhörde det ”fina folket”. Ingen var intresserad av att lära känna denna dam, hon såg ju så trist och oglamourös ut. Jag ska tillstå att inte heller jag lade så många strån i kors för att ta någon djupare kontakt med henne, hälsade så klart och pratade lite artigt, men inte mer än så. Men så en dag hamnade jag och min närmaste kollega samtidigt som henne i lunchrummet, vi började prata och sedan ville vi aldrig gå därifrån. Vilken historia hon bar på, vilket spännande liv hon hade haft! Hon berättade om sina resor runt hela världen, olika länder hon bott i etc – jag kan lova att hon hade varit med om fler saker än någon annan på denna arbetsplats. I fortsättningen var det vi som såg till att hamna intill henne på fika, luncher etc, för det fanns alltid något nytt roligt att få höra.
Denna dam hade numera som princip att ALDRIG åka utanför tullarna i Sthlm. Hon bodde på ett fantastiskt läge intill vattnet på Kungsholmen, hade en särbo i en faschionabel lägenhet på Strandvägen och jobbade på Regeringsgatan – hon hade hela sitt liv innanför tullarna. Men så fick jag barn och min lilla tjej blev hennes ögonsten, damen ansåg att böcker var det viktigaste som fanns för små barn och det var också min åsikt så där fann vi varandra direkt. Lite stolt blev jag allt när damen gjorde ett undantag från princip – hon kom och hälsade på oss – utanför tullarna!! Även om vi bara bodde en pyttebit utanför.
Vi flyttade ju från Sthlm och damen gick i pension och flyttade tillbaka till Finland så nu har vi inte kontakt längre. Men jag tänker ofta på henne, ser ibland någon av de böcker hon gett till min dotter, och inser att hon har lärt mig något mycket viktigt – att inte döma hunden efter håren. Jag gör det fortfarande, men försöker då påminna mig om denna bekantskap och ger folk en chans att överbevisa mig – det är en ganska häftig känsla att bli överbevisad i just det fallet.
